Dagens skrivtips: Krisen i förlossningsvården | Eurovision Song Contest i Malmö | Diskriminerande reklam Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Michael Gajditza
publicerad 14 dec 2010 kl. 06.00:
Läkare, gå i strejk!
"Varje dag får ett antal läkare sina professionella bedömningar underkända av Försäkringskassan. Varenda dag! Om jag hade ett jobb där jag lämnade en bedömning i något avseende och den ständigt avfärdades, så skulle jag till slut bli vansinnig."
Sättet att ta hand om fattiga och sjuka talar om för oss huruvida det samhälle vi lever i är ett bra eller ett dåligt sådant. Vårt samhälle har, med det som utgångspunkt, försämrats radikalt de senaste åren.
Jag hade tänkt att jag skulle ha en bloggfri dag i lördags. Eftersom jag skriver rätt mycket och rätt ofta så känner man ibland en viss mättnad och då får man ta och ladda ett batteri eller två. Det gick fint ända till jag läste en artikel om ännu ett fall av de utförsäkringar som skett på senaste tiden. Det i kombination med ett eget ärende, där Förvaltningsrätten kom med en dom i torsdags, gör att jag nu bara måste pysa lite ånga eftersom jag blir så in i helvete förbannad enkelt uttryckt.
Artikeln i Aftonbladet handlar om Jan. Han är en 43-årig rullstolsbunden man med ledsyn som väntar på en ny njure och för närvarande genomgår dialys 20 timmar per vecka. Jan lider även av en nervsjukdom i benen, neuropathier, som gör att han sitter i rullstol. Permanent. Med ständiga smärtor. Jan har också laserbehandlats ett stort antal gånger efter blödningar i ögonen. En ny operation kan göra att han får behålla de 13 procent av synen han har kvar.
Första mars nästa år blir Jan utförsäkrad och eftersom han vägras sjukersättning av Försäkringskassan så tvingas han per detta datum att gå en tremånaders arbetslivsintroduktion. Hur detta påverkar hans redan svårt ansträngda ekonomi kan ni läsa i artikeln som också berättar att man sökt den ansvarige ministern som numera heter Ulf Kristersson, men att denne varit omöjlig att nå.
Själv förlorade jag i torsdags enligt en dom från Förvaltningsrätten ett ärende där kassan vägrat min klient sjukersättning. En anamnes över min klients sjukdomar och diagnoser ser ut så här:
* Ett ben amputerat vid knäet. * Svåra problem med inpassning av protes vilket har lett till ständigt återkommande blåsbildning på amputationsytan med frekvent förekommande öppna sår och därtill ständiga återkommande infektioner som sammantaget ger mycket svår smärta och kräver ständig medicinering med bland annat narkotikaklassad analgetika (morfin och morfinderivat). * Ett utvecklat ej operabelt diskbråck på två ryggkotor vilket ständigt påverkas av att ryggen snedbelastas då han använder protes eller kryckor. * Whiplashskada efter en trafikolycka med åtföljande nackbesvär samt domningar i ena armen. * Näthinneavlossning på ena ögat. * Hepatit C med förhöjda levervärden och därav följande ledvärk. * Hypertoni som medicineras. * Diagnostiserad med såväl psykopatiska som antisociala personlighetsstörningar. * Pågående depression med uttalade suicidtankar där intyg styrker att suicidfaran är överhängande då han hamnar under ytterligare press. * Ett pågående narkotikamissbruk sedan 35 år främst på opiater som delvis är en följd av att han smärtmedicinerats under många år. * ADHD av signifikativ grad som lämnats obehandlad under långa tider då han avtjänat fängelsestraff eftersom kriminalvården varit helt obenägen tidigare att medicinera med till exempel Concerta under verkställighet.
Det finns, precis som i Jans fall, läkarintyg från flera läkare med olika specialistkompetens som alla säger samma sak, arbetsförmågan är nedsatt med 100 % och bedöms vara så permanent - men även min klient ska alltså nu stå till arbetsmarknadens förfogande. Han är för övrigt 56 år gammal. Om detta kan man ha många åsikter och tankar. Här är några av mina.
Först och främst så vore det skönt att slippa kommentarer som går ut på att dessa utförsäkringsfall ska ställas mot en ickedefinierad invandringskostnad. Att göra den direkta kopplingen, utan att ha tillstymmelsen till belägg för den, är så oändligt uttjatat. I så fall kan vi lika gärna ställa riksdagsmännens löner och partistödet mot detta eller vilken annan del av det skattefinansierade Sverige som helst.
Det finns i denna fråga emellertid en klar och tydligt uttalad förklaring till varför Försäkringskassan nu ålagts att driva denna linje och till varför man genomfört denna sjukförsäkringsreform. Det gjordes, enligt den tidigare ansvarige ministern Christina Husmark Persson, för att finansiera jobbskatteavdraget (Skärpta sjukregler ska betala lägre skatt). Eftersom vi har en ministers ord på detta så behöver vi alltså inte spekulera kring andra motiv, utan detta kan anses vara klarlagt.
Det finns bara ett sätt att komma tillrätta med detta och det är om varje frisk människa som jobbar i det här landet, för en stund sätter sig ner och börjar fundera på vad det skulle betyda i deras liv, om de drabbas av en svår sjukdom eller råkar ut för en olycka och först tvingas leva på 64 % av inkomsten för att sedan tvångskommenderas till Arbetsförmedlingen för att söka arbete.
Först om folk förstår detta och att det faktiskt kan drabba vem som helst av oss, så kommer tillräckligt många att kräva förändring. Somliga kanske till och med är beredda att betala någon hundring av den skattelättnad de fått för att bidra till att Jan och min klient kan få en försörjning?
Jag förstår heller inte resonemanget i artikeln kring njuren, för han lär väl inte få synen tillbaka om han får en ny njure? Det som ska bedömas är om arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till alla på marknaden förekommande förvärvsarbeten. Det vore intressant att veta i förhållande till vilket arbete som Jans eller min klients förmåga inte är nedsatt med en fjärdedel?
I den dom som meddelades i torsdags så har rätten i domskälen överhuvudtaget inte nämnt de psykiatriska diagnoserna utan anser att arbetsförmågan i förhållande till något icke närmare angivet eller preciserat fysiskt enklare arbete inte är nedsatt med 25 %. Jag undrar hur många procent de fått det till då...
Att utbilda läkare kostar staten stora pengar men mot bakgrund av hur man sedan värderar dessa läkares arbete så tycks det vara bortkastade pengar. Egentligen räcker det med en allmänläkare på Försäkringskassan som aldrig träffar en patient för att avgöra hur sjuk patienten är och om det finns förutsättningar för patienten att återkomma i arbete.
Jag har, vad gäller min klient, intyg från läkare som träffat honom ett par gånger i veckan i fyra månaders tid med specialistkompetens i sin gren av medicinen, som uttryckligen i intyg skriver att arbetsförmåga inte finns och inte kommer att finnas. Att hans ben inte kommer att växa ut torde väl stå klart för de flesta även utan intyg om detta.
Nu undrar jag vad det är för fel på Sveriges läkarkår. Varje dag får ett antal läkare sina professionella bedömningar underkända av en statlig myndighet. Varenda dag! Kan någon ge mig ett enda exempel på något arbete där man varje dag lämnar en eller flera felaktiga bedömningar i en allvarlig fråga där den bedömning som gjorts underkänns utan att vederbörande får sluta sitt jobb? Jag utgår då från att läkarens bedömning är felaktig eftersom den inte godtas.
Om jag själv hade ett jobb där jag lämnade underlag för bedömning i något avseende och min bedömning ständigt avfärdades och/eller underkändes, så skulle jag till slut bli vansinnig. Särskilt om det underlag jag gjort, innefattar en genomförd fysisk undersökning av något, som jag vet att den som sedan avfärdar det jag säger, aldrig har sett.
Denna behandling tycks vår läkarkår acceptera vilket innebär att de alldeles i onödan ägnar timmar varje vecka åt ett meningslöst skrivande som de istället skulle kunna ägna åt att praktisera medicin. Följaktligen så är sjukförsäkringsreformen också bidragande till den läkarbrist vi upplever. Läkarna får ägna allt mer tid åt att skriva allt mer omfattande intyg. Trots det så avfärdas de fortsatt.
Gå i strejk!
Vägra att skriva intyg som ändå bara underkänns av nån doktor på Försäkringskassan som aldrig ser nån patient. Se hur avslagen ser ut. Försäkringskassans läkare tar fram nån tabell och i denna hittar han vad socialstyrelsen har fastlagt är normal tid för att återhämta sig och så kör han eller hon på det. Att patienter är olika och att man kan ha individuella skillnader är inget det tas någon som helst hänsyn till.
Vem f-n skulle acceptera att få sin professionella bedömning avfärdad på det sättet gång på gång? Det måste vara personligt kränkande att få sin bedömning avfärdad gång på gång på gång men så här långt har jag inte sett någon reaktion från till exempel läkarförbundet.
Själv ska jag nu för min klients räkning söka prövningstillstånd i Kammarrätten och beviljas inte det så överklagar jag till regeringsrätten och blir det nej även där så är det Europadomstolen nästa. Med tillräckligt många i rättsprocesser mot staten så kommer det för övrigt att visa sig att nån besparing blev det ändå inte. Det blev bara ett långt, utdraget och onödigt lidande för många människor som inte alls skulle ha behövt utsättas för detta.
Sättet att ta hand om fattiga och sjuka talar om för oss om det samhälle vi lever i är ett bra eller ett dåligt sådant. Vårt samhälle har, med det som utgångspunkt, försämrats radikalt de senaste åren.
Michael Gajditza, En drygt 50-årig man som varit engagerad i samhällsdebatten sedan 1973.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
