När ögonen vant sig vid mörkret, börjar tvivlet. Hans kläder luktar konstigt. Ett ensamt fönster med svart galler släpper inte in mycket ljus. Rummet är sparsamt möblerat.
När ögonen vant sig vid mörkret, börjar tvivlet. Hans kläder luktar konstigt. Ett ensamt fönster med svart galler släpper inte in mycket ljus. Rummet är sparsamt möblerat. Stålsäng och ett sängbord som är fastskruvat i väggen. En utfällbar stolsits mittemot sängen fullbordar härligheten. På golvet vilar ingen matta. De vita väggarna skriker ut sin vanmakt: "Vi köper vilken tavla som helst bara vi slipper vara nakna!" Korridorerna är döda - de människor som sitter likt dockor på de blå träbänkarna talar inte. På sin höjd nickar de gång på gång eller dunkar pannan blodig mot väggen. Fönstren till fåglarnas värld är indelade i rutor. En dag ska han finna en vän och med honom spela luffarschack på dessa rutor. I taket hänger de mjölkvita lamporna som slaktade gris-kroppar och blickar ner på en värld, där tiden är död och clownen slutat skratta.
Han förstår med ens: "Jag är intagen på psyket." Med skräck minns han bilden av en inspärrad Carl Fredrik Hill. Ett mentalsjukhus där allt är dött och begravt, och där ingen känner till ordet rättigheter. Ett dårhus där tid och rum suddats ut, och individen målas in i vitt. Han vaknar så sakta upp till en värld han inte förstår. Allt är kliniskt rent. En värld där döden är en daglig gäst vid middags-bordet. Mentalsjukhusets egen kyrkklocka samlar aldrig damm, då den ofta får träda i bruk. Många har inga anhöriga eller är bortglömda och begravs på den egna kyrkogården. Ett enkelt träkors med namn och årtal. De lämnar en värld de aldrig tillhört och sugs in i en tunnel i vars utlopp det strålar ett bländande ljus och där de möts av förtrollad musik. De blir nu återfödda till ett värdigt liv.
Han får duscha och nya kläder. En gång i veckan är det tvagning i det fruktade rummet. Ett dött rum med etsade glasrutor som helt utestänger verkligheten. Trots att badvattnet håller trettiofem grader, darrar och skakar hela hans kropp. Vid sin sida har han en kvinna på runt femtio år. En gång kanske hon brann av iver att få göra en insats för de psykiskt sjuka. Nu har dock glöden slocknat och hon liksom patienterna går bara runt i ett dött töcken. På hennes namnbricka, som sitter på ett av de gungande välfyllda brösten, kan han utläsa namnet "Ingegerd". Kanske har han ingen rätt att döma henne? Han vet inte vad hon gått igenom under sina femtio år här på jorden. Har hennes ögon en gång glittrat av glädje? Har hennes nu bistra mun skrattat och skrattat. Stod hon en gång vid altaret i kyrkan med den hon älskade och svarade ja på prästen fråga? Fanns det en gång ett barn i hennes breda, trygga famn? Ingegerd för honom till avdelningens överläkare. Skulle inte en mentalläkare vara en magerlagd person iförd glasögon med metallbågar? Doktorn liknar en köttbulle med två tändstickor till ben. Utefter sidorna hänger två lealösa armar. På fötterna bär han platta loafers med tofs. Han saknar glasögon.
En plågsam tid börjar. Hans sängplats blir i en sal med femton bäddar. Han har dock tur och får en fönsterplats och ser en liten skymt av skog och himmel. Behandlingen med elchocker börjar. Bara rummet i sig är en chock. Naket och klätt med vita kakelplattor med svart fog. Inget fönster släpper in dagsljuset och luften är kvav och unken. En zinkvask ingrodd av kalk, vars färg övergått från vitt till rost, gråter ut sin förtvivlan. Han ligger på en kall läderbädd. Han är rädd och känner ensamhetens glupska käftar hugga mot hans kropp. Då han fastat i tolv timmar skriker magen. De två elektroderna fästes vid hans tinningar. Han får en muskelavslappnande injektion och försätts i ett narkosliknande tillstånd med ett barbituratpreparat. Behandlingen tar knappt fem minuter och hans kropp försätts under denna tid i ett kramptillstånd. Han har inget minne av behandlingen, men en ettrig huvudvärk visar att något hänt med hans kropp. Han får ett glas juice som han genast kräker upp. Kippar efter andan och kräks galla. Magen befinner sig inne i en torktumlare - vill ut. Han märker också att minnet försämrats.
- Kommer jag att bli frisk igen och kunna måla? - Du måste lita på mej och den behandling jag rekommenderar. En depression är inget att leka med, men jag lovar dej att du snart kommer att måla igen. Dock tar det kanske ett halvår innan kroppen helt kommit i balans, och därefter gäller det att du är snäll mot din kropp och är observant på signaler som kan tyda på att något håller på att gå snett. Kroppen med alla dess signalsystem är ett känsligt instrument som det gäller att sköta väl. - Har jag nu lättare att framöver råka ut för depressioner, och kommer det jag nu gått igenom att påverka mitt framtida målande - min inre röst? - Inte om du sköter dej och lever ett harmoniskt liv. Försök att ta det lugnt ibland och stanna upp - en paus gör både kropp och själ gott.
Samtidigt inleds också behandlingen med Hibernal, ett klorpromazinpreparat. Doseringen är 3*200 mg dagligen. Han mår riktigt pyton. Han blir trött och dåsig och har svårt att sitta still. Magen sköter sig dåligt och han får besvär att kissa. Det rycker ibland till i ansiktet och hans tunga vandrar runt i munnen, trots att han hela tiden ropar: "Stopp, stopp!" Myrkrypningarna gör honom nästintill vansinnig. Var är denna jättearmé myror på väg? Svartmyror, rövarmyror, skördemyror och de stora hästmyrorna. De finns överallt i hans kropp. Inne som ute. Han provar med en kall dusch, utan någon märkbar förbättring. Försöker koncentrera sina tankar på den glada tiden i London. För en kort stund släpper eländet. Tillsist orkar han inte mer. Vräker upp dörren till en storförvånad doktor. Får stammande fram sitt ärende och blir tagen på allvar. Han får en rosa tablett att ta till Hibernalen och detta är ett lyft. När myrorna ser myrsloken, ger de flesta sig iväg. Enligt doktorn är den verksamma beståndsdelen Biperiden.
Han märker det redan efter en vecka. Han börjar upptäcka verkligheten igen. Det känns som om rosten släppt och att handbromsen på bilen åter fungerar. Han får lust att göra saker. Rösterna i hans inre försvinner och ångesten och oron verkar för tillfället bortrest. Dagligen promenerar han i den omgivande parken. En park vars skönhet han nu börjar förstå. Det rycker i händerna och han känner att något nytt är på väg. Han längtar efter att åter kunna börja måla - att återfödas som en fri människa. Börja om, då han faktiskt bara är 37 år.
Kjell Ekborg,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Kjell Ekborg