Kvinnor misshandlar lika mycket

De senaste veckorna har mäns våld mot kvinnor varit ordentligt på tapeten. Någon har kanske lagt märke till att det då bara talas om män som förövare och kvinnor som offer, som om män aldrig skulle kunna misshandlas av kvinnor och kvinnor aldrig slå. Man kunde tänka sig att de feminister som annars vurmar för det s k genusperspektivet och kräver att vetenskapliga studier ska inkludera båda könen, nu skulle kräva en allsidig belysning av problematiken kring partnervåld. Men deras tystnad om de manliga offren för kvinnors vrede är kompakt.

Läser man det som skrivits i Sverige om partnermisshandel hittar man faktiskt inte en enda undersökning som ens tar upp omfattningen av mansmisshandeln eller på ett seriöst sätt försöker mäta kvoten mellan mans- och kvinnomisshandel. Däremot finns det åtskilliga utländska studier över hur omfattande mansmisshandleln är i jämförelse med det omvända. Vad dessa undersökningar samstämmigt visar är att kvinnor misshandlar lika mycket som män i förhållanden - om inte mer.

Nu finns det naturligtvis vissa undersökningar gjorda i Sverige och på annat håll - mestadels feministiska sådana - som pekar åt att kvinnor misshandlas i 80-90 av fallen av våld i hemmet, men problemet med dessa undersökningar är att de bara mäter anmälningar till myndigheter. När det gäller anmälningar till polisen så brukar det påvisas att mellan 90 och 98 procent kommer från kvinnor; anmälningar till sjukvården görs till mellan 80 och 90 procent av kvinnor. Men bakom dessa siffror finns ett stort s k mörkertal.

Man kan naturligtvis inte utgå ifrån att benägenheten att anmäla att man blivit misshandlad av sin partner är lika stor för män och kvinnor. Det finns ju goda skäl för män att inte anmäla sig ha blivit misshandlad, utöver de skäl som kvinnor har:

- Eftersom den allmänna uppfattningen hos myndigheter är den att det är män som slår och att kvinnor bara gör det i självförsvar, så riskerar en man som anmäler mansmisshandel att själv bli misstänkt. Han kan t.ex. få frågan av polisen vad han gjorde för att få henne att slå.

- En man som blir slagen riskerar också att bli utskrattad av polisen eftersom män anses kunna sköta sådant själv. Han riskerar också att bli hånad av sin bekantskapskrets och på jobbet; i 1700-talets England tvingades t.ex. misshandlade män att rida baklänges på en åsna genom byn för att hånas.

- Kvinnor har i vårt samhälle en självklar position som offer och förlorar inget i anseende på att utmåla sig som sådant - hon kan t o m vinna i status och makt på det - medan en man som säger sig vara ett offer kan hånas både av kvinnor och män.

- I de svenska studier som gjorts av mansmisshandeln pekar också männen ut kvinnans anmälan - och ibland falska sådana - som ett led i maktkampen och den psykiska misshandeln av honom; hon har ju större chans att bli trodd av myndigheten.

När nu kvoten mellan könen i fråga om anmälningar ger en felaktig bild av hur frekvent kvinnor misshandlar sina män i jämförelse, är det förstås tur att det finns undersökningar som går bakom dessa siffror och tar itu med mörkertalen. Särskilt i USA har man nämligen sedan minst 25 år gjort undersökningar där man frågar vanliga män och kvinnor direkt hur mycket de misshandlar sin partner, respektive blir misshandlade själva. Det är i dessa undersökningar som kvinnor meddelar att de misshandlar sin partner minst lika mycket som män.

Feminister påstår gärna att kvinnor enbart örfilar män och bara använder självförsvar. Och det är visserligen sant att kvinnor mest använder lättare våld, men det i samma utsträckning som män gör det - ingen skillnad alltså. Att kvinnor bara skulle slå i självförsvar tillbakavisas av att kvinnorna själva anger att de oftast slår första slaget, och det i omkring 55 av fallen. Kvinnor är också lika flitiga utövare av grövre våld mot partnern som män. Visserligen är det så att kvinnor skadas av sin partner oftare, men inte mer än dubbelt så ofta och frågar man misshandelsoffret självt vad som är värst, så anges det psykiska lidandet och inte det fysiska. Dessutom visar det sig att kvinnor tar till vapen 3 till 4 gånger så ofta som män

Ett annat sätt att sopa kvinnors våld mot män under mattan är att peka på att mannen i ett förhållande oftast är fysiskt starkare, och att kvinnor därför helt enkelt inte vågar använda våld mot honom av rädsla för att bli slagen själv. Ett sådant resonemang bygger emellertid på att de flesta män gärna besvarar ett slag från en kvinna med att slå tillbaka. Men när åtminstorne 90 av befolkningen - oavsett kön - har mycket starka spärrar mot att bruka våld mot andra människor över huvud taget, och de flesta män har oerhört starka spärrar mot att bära hand mot en kvinna, blir det tydligt att det som är avgörande inte är vem som är starkast fysiskt, utan vem som står lägst moraliskt och har lättast för att tappa den självbehärskning som avhåller de flesta människor från att bruka våld

Mäns starkare fysik gör det alltså inte självklart eller ens troligt att de slår sin partner oftare än kvinnor - en stark man är ju inte automatiskt våldsam. Istället är det avgörande vem som har mest att tjäna på våldsamheter i hemmet. I vissa fall kan det vara den som är starkast fysiskt, men eftersom vårt samhällsklimat t o m uppmuntrar kvinnor att göra en anmälan vid första slaget, samtidigt som män har små möjligheter att klaga på våld från sin kvinna, så är det ofta så att en fysiskt svagare kvinna har mest att tjäna på ett slagsmål. Hon kan, så fort mannen slår tillbaka, vända sig till polisen, kvinnojouren eller vänner och räkna med deras stöd och att de tar hennes parti.

Både män och kvinnor slår alltså för att vinna makt över och kuva partnern. I 50 av de få förhållanden där våld över huvud taget förekommer slår båda parter. I den övriga hälften är kvinnan ensam slående i hälften av förhållandena och mannen i den andra hälften. Den brittiska kvinnan Erin Pizzey, som startade världens första kvinnojour, berättar nuförtiden att de kvinnor som sökte sig till hennes "shelters" oftast var mer våldsamma än de män de flydde ifrån.

Skillnaderna ligger som sagt i att kvinnor tar till vapen oftare och oftare initierar våldet. Kvinnor skadas och dödas oftare främst p g a mannens oftast större fysiska styrka. Men dödsfallen är förstås så få och utgör extremfall, att dessa knappast kan tas som argument för ett generellt förtryck av kvinnor när det mer normala våldet är könsneutralt. Likheterna har också på senare tid bekräftats genom undersökningar av våld i homosexuella relationer, där det visar sig att lesbiska kvinnor blir misshandlade och "bögar" misshandlar lika mycket som detta förekommer i heterosexuella relationer.

Den mest påfallande skillnaden mellan könen är att kvinnor har större benägenhet att oroa sig för våld och att anmäla. Kvinnor anmäler alltså cirka 10 gånger så ofta som män partnermisshandel. Det är också därför som det oftast är kvinnomisshandel som går till rättegång och män som oftast döms för partnermisshandel. Sådant beror till viss del på att det i varje civiliserat samhälle har varit så att kvinnor och barn ska skyddas särskilt från faror över huvud taget, och att därför rättsväsendet anpassats efter detta. I ett modernt jämställt samhälle är förstås en sådan syn oförenlig med jämlikhet inför lagen mellan män och kvinnor. Båda grupperna ska mötas av samma omsorg från myndigheterna.

Och eftersom våldet är jämnt fördelat på båda könen, kan detta inte tjäna som ett medel för män generellt att underordna gruppen kvinnor. Det är i enskilda fall ett sätt för en man att ta makt över sin kvinna, men alltså lika ofta ett sätt för kvinnan att ta makt över mannen, och våldet måste i så fall ses som resultat av urartade maktkamper mellan människor som lever nära inpå varandra, där människor, oavsett kön, visar upp sina sämsta sidor.

Man kan naturligtvis se det som att mäns våld mot kvinnor är allvarligare eftersom kvinnor skulle vara underordnat kön. Men det främsta argumentet för kvinnors underordning är just det våld som män påstås utöva mot kvinnor. Vi har således att göra med ett cirkelresonemang som har överlevt för att man från början inte har uppmärksammat kvinnors våld mot män i samma utsträckning, trots att de första undersökningarna av partnervåld som genomfördes i mitten av 70-talet visade på lika mycket våld mot män från kvinnor. Dessutom måste vi ha klart för oss att högst en procent av Sveriges kvinnor årligen anmäler misshandel, och att således närmare 99 av våra förhållanden är förskonade från våld eller hemsöks av någon enstaka överilad örfil ibland.

Föreställningen att kvinnor är underordnat kön - dvs. könsmaktsordningen - vederläggs när det visar sig att kvinnor använder minst lika mycket våld mot sin partner som män, och det blir orimligt att se mäns våld mot kvinnor som något särskilt viktigt att åtgärda för att ernå jämställdhet - jämställdhet råder ju i fråga om partnervåld, om än på ett negativt sätt. Det kan alltså inte vara jämställdhetssträvan som ligger till grund för att sätta mer - eller enbart - fokus på mäns våld mot kvinnor, utan detta måste vila antingen på en föreställning att kvinnor är mer värda än män eller den gamla "föråldrat patriarkala" föreställningen att kvinnor särskilt ska skyddas från våld, och det just av män.

Jag har många gånger bett feminister och andra experter om en hänvisning till någon studie som visar att kvinnor misshandlas mer än män och som inte gör misstaget att utgå ifrån att män och kvinnor anmäler lika ofta, men ingen har lyckats peka ut en enda studie som vederlägger ovan beskrivna resultat.

Det flesta av uppgifterna ovan finns bekräftade i en rapport beställd av och inlämnad till Irlands hälsodepartement för två år sedan. Rapporten har varit på remiss i alla delar av det irländska rättsväsendet, och till och med hos kvinnojoursorganisationer. Ingen av dessa instanser har kommit med några invändningar mot resultaten som presenteras.

Länk: doh.ie

Av Nilserik Olsson 07 nov 2004 22:08