POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Nilserik Olsson publicerad 12 apr 2005 kl. 15.45:

Kvinnomisshandlare är avvikare

Trots att seriös forskning avvisat myten om "den normale mannen" som förövare, håller feministiska "experter" envist fast vid den. Orsaken är ovilja att ta till sig kritik och ideologiska låsningar.
Enligt den feministiska propagandan är de män som systematiskt misshandlar sin partner helt vanliga män som inte avviker från oss andra på minsta sätt. Den feministiska "experten" i frågan - Eva Lundgren - säger till och med att män som dödar en partner är helt normala och representativa samhällsmedborgare.

Från myndigheter och andra statsstödda institutioner, som till exempel Rikskvinnocentrum, heter det att myten om misshandlaren som avvikare tillbakavisats av forskning i ämnet. Vad dessa myndigheter säger är att "hustrumisshandlare förekommer i alla samhällsskikt", och stödjer denna beskrivning med undermåliga studier som Slagen Dam. Men påståendet är inte mer intressant för karakteriseringen av hustrumisshandlare än vad påståendet "dödsfall förekommer i alla åldrar" är för fastställandet av vid vilken ålder de flesta dödsfall inträffar - vilken är över 70 år.

Feminister vill gärna ha det till att hustrumisshandlare är normala män, för att den föreställningen är nödvändig för den så kallade "könsmaktsordningen", enligt vilken alla män underordnar och förtrycker alla kvinnor genom sin våldsutövning. Men det räcker inte med att i propagandan underblåsa en sådan vanföreställning om män med ovanstående svepande och oprecisa formuleringar. Feminister behöver också underblåsa en föreställning att mäns våld mot kvinnor är utbrett och vanligt, vilket de gör med vilseledande statistik, där även en oönskad kram räknas som våld. Så kan de påstå att hälften av Sveriges kvinnor utsatts för "våld", vilket också ofta sägs innebära att hälften av männen är kvinnomisshandlare. (Om denna lögnpropaganda, som heter Slagen Dam, har jag skrivit tidigare.)

När BRÅ:s statistik (2002:14 och 2001:11) visar att män som anmäls för kvinnomisshandel oftast är socialt marginaliserade, arbetslösa, drogmissbrukare, psykiskt sjuka eller har utländsk bakgrund, avfärdas statistiken med hänvisning till att det är dessa grupper som oftare just anmäls, medan de socialt välanpassade männen - som alltså skulle misshandla lika mycket - inte anmäls och undkommer såväl polis som statistik. Men utanför det feministiska Sverige finns det studier som undviker den invändningen.

I Nya Zeeland har man gjort den i sociologiska kretsar kända Dunedin-studien, där en hel ålderskohort, som utgör ett representativt urval ur befolkningen, studerats avseende partnervåld. Eftersom det är en seriös studie - utan politisk tendens - visar den förstås till att börja med att kvinnor misshandlar sin partner minst lika mycket som män. Av kvinnorna säger 37 procent att de använt våld mot sin partner och 27 procent att de utsatts för våld. Männen säger väsentligen samma sak om kvinnors mer frekventa våldsutövning. Metoden är här alltså den att man genom att fråga personerna själva kommer åt också de så kallade mörkertalen.

Om männen som misshandlar säger Dunedin-studien att hela 90 procent av dem som misshandlar sin partner grovt är psykiskt sjuka. Även bland offren för partnermisshandel är psykiskt sjuka i majoritet. Förövarna av grov misshandel var också på andra sätt socialt utsatta. 72 procent hade använt minst två förbjudna droger. 56 procent hade inte gått ut gymnasiet och hade upplevt långvarig arbetslöshet. Det faktum att kvinnomisshandlare ofta är brottslingar på andra sätt, stöds av att hela 51 procent det senaste året också hade misshandlat någon annan utöver sin partner. Sådan blir beskrivningen av kvinnomisshandlaren när man ser på ett representativt urval av befolkningen och inte bara polisanmälningar.

Men dessa resultat är i full överensstämmelse med BRÅ:s statistik för Sverige. Bland anmälda kvinnomisshandlare var 38 procent tidigare dömda till fängelse, 29 procent lagförda för misshandel av annan och hela 73 procent var tidigare polisanmälda för något brott. Också bland de kvinnliga offren var många - 38 procent - tidigare polisanmälda. Bland såväl förövare som offer var omkring 40 procent arbetslösa och många hade druckit alkohol vid misshandelstillfället. Bland såväl förövare som offer var både lågutbildade och utlandsfödda kraftigt överrepresenterade. Om man går över till de fall - 16 per år - där mannen tar död på kvinnan, så visar BRÅ:s studie att 80 procent av förövarna är psykiskt sjuka.

Att feministiska "experter" på partnervåld beskriver förövaren som en helt normal man, när det finns övertygande forskning som pekar på att han oftast är starkt avvikande, är häpnadsväckande och skamlöst i sin fräckhet. Men tilltaget är inte särskilt överraskande med tanke på att feminister utgår från dogmen att kvinnan är underordnad och förtryckt av könsmaktsordningen, och därför alla beskrivningar av relationer måste passas in i den könsfördomen, oavsett vad verkligheten och fakta säger. Därför går feminister mer efter sin ideologiska karta än terrängen i sina beskrivningar och designar studier så att de ska ge de resultat som den ideologiska låsningen i förväg fastslagit - precis som man gjort i Slagen Dam.

Men de feministiska "experterna" nöjer sig inte med att ignorera de fakta som seriös forskning ger, utan de ger sig till och med på att försöka tysta dem som ifrågasätter deras dogmer. I den statliga rapporten Slag i Luften, som kom strax före jul, får BRÅ kritik för att de studerar vilka personlighetsdrag manliga förövare har istället för att utgå från ett könsmaktsperspektiv och enbart förklara mäns våld utifrån könsmaktsordningen. I rapporten föreslås som bot på BRÅ:s benägenhet att ta fram fakta som kullkastar feminismens dogmer, att rådet ska nyrekrytera genusforskare och ges vidareutbildning i könsmaktskompetens.

I statens rapport påstår man istället - med hänvisning till Slagen Dam - att "den mest betydande 'riskfaktorn' är kön". Att slutsatsen blir sådan när studien förnekar kvinnors lika utbredda våld mot män genom att inte alls nämna det, är inte så konstigt, men det visar på hur oseriöst även statligt tillsatta "experter" handskas med elementära vetenskapliga principer. Inte minst bryter dessa genusforskare mot den princip de med statliga ingrepp i den fria forskningen vill tvinga på alla andra akademiker, nämligen genusperspektivet, där både män och kvinnor ska inkluderas i alla studier.

Att staten på det här sättet försöker tysta betydligt mer seriös forskning än de egna beställningsarbetena, kan jämföras med om det skulle utgå ett påbud att forskning, som visar att socker orsakar fetma och inte bara fet mat gör det, ska kritiseras för att den inte tillräckligt mycket utgår från ett "fett-perspektiv". I det senare fallet skulle ensidigheten och tankeförbudet leda till att kampen mot fetma-epidemin skulle försvåras och människor drabbas i onödan på grund av statlig ovilja att släppa ideologiska låsningar.

I fråga om partnervåldet får genusfeministernas krav på likriktning samma negativa effekt för de kvinnor och män som drabbas av våld. Eftersom med verkligheten överensstämmande förklaringar - nämligen till varför några få män misshandlar kvinnor, medan 99 procent inte gör det - inte får styra vilka åtgärder som ska vidtas mot problemet, blir åtgärderna missriktade och verkningslösa i bästa fall, och i sämsta fall direkt skadliga, då de sår split och misstänksamhet mellan män och kvinnor och på det sättet orsakar konflikter och våld.

Studien som genomförts i Nya Zeeland ger också intressanta svar på hur den typiska kvinnliga förövaren ser ut. Medan de män som slår är avvikare, så är kvinnorna som grovt misshandlar den de påstår sig älska betydligt mer normala och uppvisar alls inte de avvikande drag som manliga förövare gör. Dessa resultat finns inte bekräftade i Sverige (eftersom kvinnors partnervåld här förtigs av feministerna) men däremot i en brittisk studie, där man också ser till ekonomisk status i misshandelsförhållanden. Medan manliga låginkomsttagare tre gånger så ofta är förövare som både medel- och höginkomsttagare, så är kvinnliga förövare jämnt fördelade över alla inkomstgrupperna och inte på något sätt avvikande. Den karakteristik som ges av en typisk kvinnlig förövare av partnervåld är istället att hon är en ung kvinna som gärna visar känslor, är besvärlig och tjatig.

Medan den feministiska myten om den manlige förövaren som helt normal visar sig ha noll och intet stöd i verkligheten, stämmer alltså densamma bilden väl på den typiska kvinnliga förövaren av partnervåld. De orimliga feministiska teorierna om våldet mot kvinnor, som en del av en patriarkal normalitet, tycks därför stämma bättre in på kvinnors våld mot män som matriarkal normalitet. När man dessutom betänker att detta våld varken beivras eller diskuteras, samt att vi efter 750 år av kvinnofridslagstiftning fortfarande inte har någon mansfrid, stärks bilden av kvinnors partnervåld som socialt accepterad maktutövning ytterligare.

Det som feminister påstår att män vill göra genom att peka på att kvinnomisshandlare är avvikare - nämligen att distansera sig från "de andra" som utövar våld - är ironiskt nog det de istället själva gör genom att bara prata om "mäns våld mot kvinnor" och förtiga att kvinnor misshandlar lika mycket. Så kan feminister i genuspropaganda utmåla sig själva som goda och män som onda, och till och med gå så långt som att ge alla män skulden för mäns våld, utan att samtidigt ta på sig skulden för kvinnors våld, vilket vore mycket rimligare med tanke på makesmisshandlares normalitet och tystnaden om kvinnors systematiska våld mot män.

Så länge feminister - experter eller inte - blundar för kvinnors våld mot män i sin analys av maktrelationer, finns det ingen större anledning att ta deras så kallade forskning på allvar. Den kan istället lugnt avfärdas som ideologiproduktion där resultaten definierats i förväg av hänsyn till att de ska stödja en revolutionär mansföraktande politik.

Dunedin:
www.ncjrs.org/pdffiles1/170018.pdf

Brittisk studie:
www.homeoffice.gov.uk/rds/pdfs/hors191.pdf

Brå:
http://www.bra.se/extra/pod/?module_instance=12&action=pod_show&id=259
http://www.bra.se/extra/faq/?module_instance=2&action_question_show.252.0.=1