 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Aje Björkman
publicerad 12 okt 2009 kl. 06.00:
Kurt Cobain och andra genier
"Det är inte så att de på något sätt äger en speciell relation till verkligheten. Snarare tilldelas de denna messianska roll; rollen som vetare och språkrör för vad som är grundläggande fel med världen, kärleken och livet..."
Den 8 april 1994 hittades Kurt Donald Cobain död i sitt hem. Vid hans sida låg ett antal cigarettfimpar, en och annan handduk, ett gevär och ett självmordsbrev. I brevet var följande rader från Neil Youngs låt Hey Hey, My My (Out of the Blue) citerade: "It´s better to burn out than to fade away". I bakgrunden, från högtalare, kunde Michael Stipes röst höras sjunga låtar från R.E.M:s album Automatic for the People.
På min högstadieskola - Jändelskolan i Jämjö - hävdade vissa flickor, förvirrade av sorg med mascararänder på kinderna och frånvarande blick, att Cobain blivit mördad. De förnekade att han begick självmord med sådan övertygelse att jag själv började konstruera konspirationsteorier. Han var ju trots allt fullproppad med heroin. Kanske var det ett misstag? Kanske hade Courtney Love något att göra med hans bortgång? Tankarna var lika många som de var vanställda; en sorts muterad avkomma uppkommen ur en gemensam och offentlig grupp-psykos.
På skolans cafeteria - ett klaustrofobiskt utrymme med ett bord och en kortlek att fördriva tiden med - spelades Teen Spirit. Nevermind utropades till musikhistoriens bästa album, Kurt Cobain till geni. Det var en turbulent period för många, men - trots mitt härdiga konstruerande av konspirationsteorier - inte för mig. Jag betraktade de sörjande med ett makabert, och till vissa delar voyeuristiskt, intresse. Jag var inte lika känslomässigt involverad och nedsjunken i Nirvanas musik som stora delar av sorgetåget, och visade mig därmed oförmögen att, till skillnad från dem, låta de enkla och effektiva rocklåtarna sorgset genljuda i mitt inre. Jag låtsades bara dela sorgen.
Med frånfället av Kurt Cobain skulle den våg som var grunge-genren snart komma att dala. Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains harvade förvisso på. En massa bra låtar producerades. Men allt som har en början har även ett slut, och efter mitten av 90-talet skulle grungen visa sig för svag för att fortsätta kämpa om den allmänna lyssnarens öra. Genrens initiala energi och skaparlusta hade börjat sina. Vägen mot det nya millenniet kantades av ny sorts musik, som av många betraktades som mer spännande och, framförallt, inte lika maläten som grungens flanellskjortor. Från den brittiska halvön trädde britpopen fram som en värdig motståndare och konkurrent till grungen om lyssnarens öra. Medan detta subtila krig om öron tog plats försiggick en stillsam konsolidering av Kurt Cobains musikaliska värde. Som baneman, enligt vissa upphovsman, för grunge-genren skulle han komma att bli inskriven i den musikaliska historien som ett sorts geni. Hans status som ikon var redan förvärvad under hans livstid. Hans död å andra sidan gjorde honom legendarisk.
Legender skapar dock inte sig själva. De kräver en publik för sin tillkomst. Inom rockmusiken i synnerhet och populärmusiken i allmänhet används begreppet "legendarisk" väldigt frikostigt, ofta i samband med begreppet "genialitet", en sorts specifik musikalisk genialitet. Den genialitet en musiker av sin publik tilldelas har väldigt sällan, om någonsin, något med stereotypen om den förvirrade professorn att göra. Bilden av en världsfrånvänd individ fullkomligt nedsjunken i konceptets abstrakta värld är det musikaliska geniet fjärran. Han eller hon beskrivs istället ofta som expressiv och utlevande, om än ibland på ett subtilt sätt. Han eller hon är en varelse av kött och blod som frikostigt om och kring sig sprider en veritabel fontän av genialiska toner och ord. I mångt och mycket, likt så mycket annat, är detta en konstruktion, en skapelse som ibland, ibland inte, ligger långt ifrån sanningen. Kanske var Kurt Cobain ett geni, kanske inte. Vad det innebär att vara ett geni är vidare en fråga med lika många formuleringar som svar. En aspekt av tillkomsten av genialitet som vi dock kunnat enas om är den rollen publiken spelar. En legend skapar, som sagt, inte sig själv. Utan en publik som erkänner en individs genialitet kan denna inte - i någon offentlig bemärkelse - existera som geni.
En människas behov av att komma utom sig själv, att spränga gränserna för subjektets inramning, är lika grundläggande som att solen går upp och ned var dag. Detta överskridande kan dock inte ske till fullo, då vi aldrig någonsin kan ha direkt kunskap om en människas innersta tankar. Vi får bara ta del av dessa indirekt, via kommunikation. De konstruerade genierna fyller här, framförallt inom musiken, en ytterst viktig roll. De fungerar som sambandslänk mellan en massa människor; som ett sorts nav för kontakt med den innersta verkligheten, då de enligt sina akolyter äger den säregna förmågan att lyfta slöjan från det enigma som är världen för att sedan i sina briljanta huvuden omvandla denna information till slagkraftigt koncisa textrader med tillhörande melodi och harmoni. Det är inte så att de på något sätt äger en speciell relation till verkligheten. Snarare tilldelas de denna messianska roll; rollen som vetare och språkrör för vad som är grundläggande fel med världen, kärleken och livet, och vad som kanske kan göras för att rätta detta fel. Dessa halvgudar skapas dagligen. Kurt Cobain var dock inte en av dessa för mig. Inte heller Elliot Smith, John Lennon, Syd Barrett, Ian Curtis, Miles Davis, Richey Edwards eller Jim Morrison. Eric Clapton däremot fyllde - konstigt nog - denna funktion för mig i mina tonår, och kanske även upp i vuxen ålder. Synen på Clapton som halvgud raserades emellertid fullkomligt efter läsning av hans självbiografi.
Var har alla mina musikaliska halvgudar tagit vägen? Har det med åldern att göra, att man förlorar förmågan att anknyta till musiker med en sorts fullkomlig tro på deras insikt och kreativa geni eller är det bara en brist hos mig?
|
