 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Anders Braune
publicerad 24 mar 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/U.S. Army (BY CC 2.0)
Kriget mot bättre vetande
Ju mer jag granskar världen omkring mig, desto mer börjar jag ana att saker och ting är på tok någonstans. Eller kanske snarare nästan överallt.
I skrivande stund är det snart elva år sedan terrorattackerna i New York den 11 september. Elva år av krig.
Visserligen ett nytt sorts krig; ett där bomberna faller över människor som inte har några starka intressegrupper bakom sig, en ny sorts "lågintensiv" krigföring, långt bortom våra kulturgränser. Kriget mot Terror, som det kom att kallas, en term som troligtvis kläcktes av någon överbetald spindoktor i maktens skuggiga korridorer.
Jag är förvisso inte ensam om att tycka att det är ett löjeväckande namn på en till synes planlös strategi, om man bortser från den (i mitt tycke) uppenbara tautologin. Frågan som ställts är självklart hur man kan föra krig mot en taktik? Terrorism är ju, til syvende og sisdt, inget annat än ett medel, eller om man använder en vedertagen definition; en politisk agenda som förs med väpnade medel, i syfte att tvinga meningsmotståndaren till eftergift och/eller underkastelse. Alltså, att med vapenmakt framtvinga en politik. Alltså krig. Därav tautologin; tårta på tårta.
Så vad jag, och många med mig, hör är "Terror mot terror". Kanske det är för att jag är en av de som alltid måste inta en kritisk hållning mot allt jag hör. Detta är givetvis oerhört irriterande för min omgivning; jag vet att jag plågat ihjäl mina närmaste med mitt ständiga ifrågasättande av allting. Jag när en illusion att de vant sig och resignerat. Ofta händer det att jag finner mig i samma åsiktsfållor som konspirationsteoretiker, revisionister och andra, mer eller mindre förvirrade själar; inte minst på nätet. Jag tror nog att det finns en och en annan i min bekantskapskrets som undrar om inte foliehatten börjat trycka väl mycket mot någon väsentlig ådra med uppgift att leverera syresatt blod till hjärnan.
Men ju mer jag granskar världen runtomkring mig (inte minst genom min ovana att ta del av det massmedia har mage att kalla nyhetsrapportering), desto mer börjar jag ana att saker och ting är på tok någonstans. Eller kanske snarare nästan överallt.
Det finns de som hävdar, och på fullaste allvar, att det är en medveten agenda, en sammansvärjning av närmast globala dimensioner som ligger bakom de senaste hundra årens utveckling. Samma skolor förfäktar tanken att det är något allvarligt fel på de läror som tagit över kyrkans gamla sanningar och därmed utgör nya rättesnören för hur människans samhällen ska utvecklas. Inte sällan framkastas i dessa kretsar tanken att människan egentligen är en varelse av godhet och medkänsla och inte någon darwinsk mördarapa. Att det vi kallar "ondska" faktiskt är en naturvidrig företeelse och inte något inbyggt i systemet. Det var en feministisk organisation (ännu en av alla dessa där ondskan kommer klädd i godhetens mantel) som hävdade att alla män var djur. Oavsett tanken bakom detta påhopp på drygt halva mänskligheten visar det ju tydligt att vi människor faktiskt inte är djur. Eller åtminstone inte kvinnorna, varför samma organisation kanske vill anta att människan utvecklades genom tidelag? Fan tro´t, som han sa.
Eller ska det vara hen? Jag vet inte varför min magkänsla är emot detta nya antigenus som mörkermakterna vill tvinga på det svenska språket, kanske för att jag tror att den trend av språkförstöring som drabbat vårt kära idiom är av ondo. Det finns de som tror att detta också är ett uttryck för det maktspel som pågår i världen; att Den Nya Världsordningen kräver skolade men outbildade arbetare; lätta att manipulera. Personligen har jag svårt för att förstå varför man inte ska sträva efter att berika sitt språk. Jag talar inte om snobbism. Jag har själv svårt för människor som använder språket för att platta till sin omgivning eller få dem att känna sig dumma. Ofta är dessa människor inte så språksäkra som de tror sig vara och brukar till slut göra bort sig. Förutsatt förstås att det finns någon med ännu säkrare språkkänsla som kan plocka ner dem på jorden. (Tragiskt nog kan ju många översittare klara sig ganska långt i vår värld, inte minst genom medlemskap i rätt klubbar, mer om detta i en senare krönika.)
Det måste dock erkännas att även jag är så fördärvad av den politiska korrektheten att jag till en början fann ordet "hen" som något slags rimlig beskrivning av någon trans-personlighet, men om jag förstår rätt är tanken att införa det som ett allmänt antigenus, för pojkar såväl som för flickor, oavsett de är trans-personer eller inte. Om man vill tala grammatiskt riktig svenska är ju "hen" en orimlighet: "Hen sa till henom(?) honne(?)..."
Eller har det redan gått så långt att det numera är korrekt svenska att säga: "Han sa till han"? Kanske det är så att man vill avskaffa genus helt och hållet? En tanke som ger mig gåshud där jag ser klara paralleller till George Orwells (fantasi?) värld. Dubbeltänk och nyspråk.
Vad, annat än språket, skiljer oss egentligen från våra vänner djuren? Att vi dödar vår egen art? Knappast. En lejonhanne kan döda ungarna till sin fördrivne eller nedlagda rival vid ett maktskifte i flocken, bara som ett exempel. Ett som för oss till ytterligare en aktuell händelse, nämligen de senaste dödskjutningarna i Toulouse, Frankrike. Ännu en rysning far genom kroppen och jag undrar vad som kan röra sig i en människas hjärna som kan rikta ett vapen mot huvudet på barn. Det är svårt att bibehålla tron på människans inneboende storhet och godhet när man får höra talas om nidingar som mördaren i Toulouse. Det känns inte som särskilt lång tid sedan vansinnesdådet i Norge.
För inte så länge sedan såg jag en bild från Gaza, där barn sedan länge är vana vid att någon riktar vapen mot deras huvuden. Bilden från Gaza visade en klusterbomb som slog ner, mitt bland lekande barn. Det är overkligt, speciellt i vår del av världen, att tänka sig att man står där på en lekplats med sitt barn i gungan, så plötsligt släpps en bomb och i nästa nu är luften fylld av tusentals granater.
Och som alltid, även när det rör sig om det vidrigaste barnamord, brukar våldsverkarna alltid svära sig fria från all skuld, rättfärdiga sina handlingar, gömma sig bakom retorik, stora ord och högtflygande tankar.
Och allt för ofta tror vi dem.
|
