 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Anna Veeder
publicerad 20 jul 2006 kl. 21.25:
Krig på halvtid
Watch out, Hizbollah. Förr eller senare når även jag Beirut
Katastrofer har den här tendensen att haffa en oförberedd, att slänga in en i bakluckan på en begagnad Peugeot och köra iväg i hög fart på en gropig grusväg till något otrevligt ställe utan fönster och med en stinkande hink i ena hörnet som enda möblemang. Ens eget inflytande över händelserna är mindre än minimalt, och det enda man kan göra är att minutiöst granska sina fångvaktare och lyssna till varje ord för att försöka förstå vad som kommer att ske. En mental kidnappning. Nuet är allt, framtiden existerar inte, och minnena från tiden före får ett surrealistiskt skimmer.
"Hizbollah håller en hel nation som gisslan", sade Kofi Annan idag i FN:s säkerhetsråd.
Den senaste veckan har jag också känt mig kidnappad. Kidnappad av "situationen". Av kriget. Oavbrutet lyssnat på rapporter och rekommendationer i radio (alla invånare norr om linjen Haifa-Tiberias ombedes att vistas i skyddsrum), tittat på den oändliga strömmen av uppdateringar i TV, följt analyserna i de direktsända aktualitetsprogrammen senare på kvällen, läst allt om finns att läsa på nätet på diverse språk och lyssnat på alla diskussioner i kafferummet på jobbet inklusive ingående utläggningar om missiler (träffsäkerhet: plus minus fem kilometer), automatiska varningssystem och teorier om varför Hizbollah inte skjuter raketer på nätterna (de löper större risk att upptäckas). Försökt förklara för barnen varför de måste springa till skyddsrumet när sirenerna ljuder utan att skrämma dem för mycket.
Så igår, efter en vecka, mindes jag förra gången som jag kände så här. Det var för åtta år sedan, närjag fick beskedet att jag hade en ovanlig form av aggressiv lymfcancer. Med den lilla komplikationen att jag var gravid i åttonde månaden med min andra dotter.
Den "kidnappningen" varade i någon månad innan jag orkade protestera. Sjukdomen hade krävt så mycket energi att det inte fanns något kvar av det som var jag längre.
Och jag ville inte längre bara vara sjuk. Inte på heltid. Så jag bestämde mig raskt för att gå ner min sysselsättning som cancersjuk till halvtid. Åtminstone mentalt.
"Den enda vägen att lämna cirkeln, att sluta dansa med fångvaktaren, är att hitta ett sätt att bevara ens egen individualitet, den där unika egenskapen som inte kan definieras men som skiljer en människa från en annan", citerade jag ur Azar Nafisis bok "Att läsa Lolita i Teheran" för några veckor sedan..
Så istället för att lyssna på nyheterna i radio ringde jag till min palestinske vän i Jerusalem. "Ni sitter väl i skyddsrum?" frågade han bekymrat. "Ja", svarade jag trött. "Vi gör det."
Därmed var den politiska delen av samtalet avslutad. Han ställde mig inte till svars för de dödade civila i Libanon, jag anklagade inte honom för Hamasattacken i Gaza. Istället pratade vi om hur det är att ta hand om föräldrar när de blir äldre, vilka krav de ställer på sina barn som inte är några barn längre, bitchade över hur mycket man måste betala i parkeringsböter för en treminuters felparkering och enades om att en resa till Europa inte skulle vara helt fel just nu.
Lade på luren. Och tänkte att detta är det som jag tycker om mest av allt: att kommunicera med andra människor på en mänsklig nivå. Att bara vara jag, utan att varken bedömas eller döma utifrån någon specifik grupps värderingar. Och jag undrar om inte detta är Hizbollahs verkliga fiende - individens förmåga att gå över gränserna. Det är definitivt mitt privata svar på Katjusjorna. Watch out, Hizbollah. Förr eller senare når även jag Beirut.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
