I dagens samhälle är skilsmässor och ensamstående föräldrar lika vanligt som fembarnsfamiljer på Irland under 1800-talet. Orsakerna till varför människor väljer att flytta isär och att leva på varsitt håll är säkerligen många. Många par fortsätter också att utåt sett hålla ihop sina äktenskap "för barnens skull" tills de flyttat hemifrån eller stora nog enligt föräldrarna. En del väljer t.o.m. att fortsätta leva under samma tak, dock ej i samma sovrum och utan ett gemensamt liv som de flesta förknippar med att leva tillsammans. Så viktigt är det för en del att hålla ytan intakt mot omvärlden och inte minst barnen.
Men lika ofta argumenterar föräldrar för att skiljas "för barnens skull" då de kommit till insikt om att de återkommande bråken och frånvaron av kärlek mellan mamma och pappa, också är skadligt för barnen. Tyvärr finns det väldigt många par som inte kan skilja på det infekterade förhållandet mellan två vuxna och deras respektive relation till gemensamma barn.
Finns det någon vuxen kvinna eller man som inte har någon släkting, vän eller bekant som är eller har varit involverad i fortsatt gräl och maktkamp efter skilsmässan, men denna gång med barnen som slagträ? En del lyckas t.o.m. se till så att den andre parten inte får träffa sitt eller sina barn. Ofta är det då kvinnan som på olika sätt sätter käppar i hjulet genom att förvägra mannen att träffa sina barn. Ibland genom att helt enkelt strunta i ålägganden och ibland t.o.m. med hjälp av rättsmaskineriet.
Det är då jag frågar mig vem man som förälder tänker på när man förvägrar barnet rätten att träffa båda sina föräldrar. Jag talar nu inte om de fall där föräldern bevisligen förgripit sig på barnet, även om det tydligen finns exempel på kvinnor som falskeligen anklagat sin tidigare man för både våldtäkt och incest för att hindra honom från att träffa barnet.
Det rätta uttrycket är att föräldern då hindrar barnet från att träffa sin pappa/mamma. Hur kan föräldern välja ett sådant agerande när barnets självkänsla är så beroende av att få känna att det är tillåtet att älska både mamma och pappa? Hur tror föräldern att barnet skall kunna bli hela som människor när de får höra att "pappa/mamma inte tycker om oss"?
Men dessa relationer antager jag har startats mellan två människor som älskade varandra och ville varandra väl. Att det sedan gick sönder på vägen är inte så mycket att orda om, mer än att vuxna individer redan från start måste förstå vad de ger sig in i och förbereda för risken att det som känns så bra i nuet kan krascha.
När då det blir uppenbart att det finns kvinnor som skaffar barn utan mannens medgivande eller aktiva engagemang, blir jag först totalt oförstående och sedan direkt upprörd. Hur kan samhället ens tillåta att någon skaffar barn utan att det finns två personer som åtager sig det till 100%?
Hur kan en kvinna som blir gravid överhuvudtaget ha rätt till underhåll och kräva något av en man som inte alls visste eller efter att ha fått veta direkt sade nej till att skaffa barn? Vem tänker samhället på när en kvinna tillåts skaffa barn om hon inte har en partner som skriftligen åtagit sig att ta hand om barnet tillsammans med kvinnan, oavsett vad som händer med relationen? Det kan knappast vara så att man ser till behovet hos barnet, som kommer till världen oönskad och utan en pappa med 100% engagemang.
Nej, det är dags att avkräva alla som förväntar sig något stöd från samhället ett avtal där varje förälder tydligt är införstådd med vad det innebär att vara förälder och att det kräver två personer som med öppna ögon och hand i hand går in i rollen som pappa och mamma.
Mikael Flovén, Managementkonsult
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
