Vad gäller relationen mellan kultur och pengar, ser jag det som valfritt om ett samhälle vill lägga allmänna medel på att stödja kulturella uttryck eller låta bli; konstnärliga begåvningar kommer alltid att uttrycka sig oavsett stöd eller inte eftersom konstnärligt uttrycksbehov är en drift.
När ett samhälle stödjer konsterna ekonomiskt har det prestigeskäl, man vill visa att man har pengar och stil: Ett fattigt samhälle har inte råd att stödja konsterna, ett stillöst samhälle har inte lust. I Sverige ledde Gustav III:s villkorslösa stöd till konsterna av prestigeskäl till sådant som Svenska Akademien och Nationalmuseum; idén att allmänheten genom nationella museer ska ha tillgång till konstskatter spreds ut i världen från Sverige och bottnar alltså i 1700-talets konstbejakande policy under Gustav III. I många andra länder avgiftbeläggs inte besök på nationalmuséer med motiveringen att verken där är allmän egendom.
Ett aktuellt exempel på prestige genom villkorslöst stöd till konsterna är norskt musikliv som dränks i oljepengar både på bredden och djupet, eftersom Norge därmed placerar sig självt på den internationella kulturkartan vilket ger prestige: Lilla Norge får cred genom att avantgardeartister därifrån visar framfötterna på festivaler runtom i världen.
I den mån ett samhälle stödjer kulturella uttryck, ser jag det som uttryck för bristande realism om samhället ifråga betraktar stödet som investering i ekonomisk bemärkelse: Jag tror inte på idén att ge unga konstlöften pengar i hopp om att dessa pengar ska ge avkastning senare genom ekonomiskt självbärande konstnärliga verk. Den omvända principen känns mer grundad i millennier av erfarenhet; att, i den mån man vill stödja konsterna, gynna begåvade konstnärer som kämpat länge för sina uttryck utan stöd och därmed bevisat sin seriösa vilja och talang. Så har ju de bemedlades stöd till konsterna alltid fungerat, plus att konstnärer förstås alltid försörjt sig genom arvoden för regelrätta uppdrag åt de bemedlade, antingen det handlat om att pryda en faraos gravkammare, måla taket i sixtinska kapellet, porträttera kungar och drottningar eller försköna ett sjukhus. Ur kulturell aspekt definierar jag ett landsting som "bemedlat" på exakt samma villkor som ett privat företag. Jag ser ingen skillnad ur kulturell aspekt mellan kyrkor, stater, städer, furstar och företag.
Det har genom tiderna funnits två olika sätt för samhället att se på konstnärerna: Som utmanare av rådande system eller som tjänare under rådande system. Utmanarrollen är förstås roligast, om man frågar mig. Resande teatersällskap kunde under medeltid och renässans gyckla kungar och andra makthavare på ett sätt som skulle provocerat fram avrättningar om representanter för någon annan samhällsklass sagt eller gjort samma saker; på 1940-talet tog New Yorks rikaste taxi till Harlem för det spännande med att hänga på de fattiga svartas barer, röka jointar och höra avancerad jazz; häromåret hördes en JÄTTEjätterik genomsvettig kille på analogt vis utbrista efter en avantgardejazzkonsert på en bakgatsklubb i Stockholm: "Berätta om det här för alla! Vi behöver det! Särskilt vi på Östermalm!"
Tjänarrollen - att underkasta sig rådande ideologiska tidsnorm genom att måla kommunistiska propagandaaffischer, göra reklamfilm för nazismen, skriva vänsterpolitisk plakatdikt eller "marknadsföra varumärken" - ger lika ofta som inte upphov till starka verk. Under medeltiden i västerlandet hade konstnärer inget annat val än att tjäna kyrkan vilket ofta genererade fantastiska verk, och jag är mycket glad för Leni Riefenstahls "Viljans triumf" eftersom den som inget annat gestaltar vad nazismen faktiskt drevs av. Tjänarrollen ger en extremt stark ställning i stunden för den tjänande konstnären; en ställning som med tiden ofta inverteras. Ingen statssanktionerad författare från kommunismens Sovjet respekteras litterärt idag, 1970-talets hyllade svenska politiska plakatdiktare är glömda till förmån för den på den tiden av kulturideologerna hånade och bespottade Tomas Tranströmer, och vem kommer att på sikt bry sig om konstnärer som idag lydigt demonstrerar politisk ideologisk korrekthet enligt de styrandes önskan genom att prioritera marknadseffektiv lansering av sitt potentiellt säljande varumärke framför autonomt uttryck?
Inte för att konsten någonsin är "autonom". Ett av de viktigaste internationella konstnärliga samtidsverken har titeln: "Declaration of dependence".
Maria Küchen, Poet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
