 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 20 aug 2009 kl. 13.50:
Konstens värde och betydelsen av rävar
Jag hade en gång en Liljefors. En med räv. Röd räv i snölandskap. En stengärdsgård, några enar, några granar. Såna fanns i vart tredje borgarhem.
Att den var värd pengar och att det var en fin tavla, hade jag fått lära mig. Jag tyckte också att den var vacker. Men jag störde mig på räven. Den stal all uppmärksamhet. Den var centralt placerad, den kontrasterade med sina rödbruna färger mot landskapets gråskala. Och framför allt tyckte jag att landskapet förlorade sin allmängiltighet och att upplevelsen av naturen förvanskades, genom denna räv. Rävar är trots inte så vanliga och ser man en räv i naturen då ser man bara räven. "Om det ändå hade varit en hare", tänkte jag. De är i alla fall mer samstämda med landskapet. Färgmässigt alltså. Hararna.
Men trots allt var det en Liljefors, värd en del och den gjorde intryck på folk. Så den var centralt placerad i mitt hem. Mitt emot soffan. Således jämt framför mina ögon. Och jämt retade jag mig på räven som dödade min inlevelse i det svenska vinterlandet. För det var ett fantastiskt landskapsmåleri. Ljuset i målningen förebådade våren. Kanske i mars, kanske mitt på dagen. Mulet men solen skulle kunna tränga igenom. Inte nu, men kanske senare. Stilla, temperaturen kring nollsträcket. Snön ligger tung på gärdsgården och tung på enar och granar. Töväder, det känns i luften. Det doftar av blöt snö och under granarna av multnande barr och tinande jord. Men blicken dras mot räven. Visserligen skickligt måleri, pälsen har lyster, rörelsen var väl fångad men mig stör den. Inte bara för att den dödar det omgivande landskapet utan även för att det spektakulära, en räv springande över vinteräng, blir till målningens innehåll. Som om det sensationella skulle var konstens mening.
Så småningom mognade inom mig ett beslut att låta retuschera bort det förbannade hunddjuret. Jag kollade konservatorer, pratade igenom problemet och till slut gjorde jag slag i saken och fick räven övermålad. Vi, konservatorn och jag, kom överens om villkoren, vi enades om att bakgrunden behövde kompletteras med någon gran, gärdsgården fyllas ut där räven skulle utplånas och spåren efter den övermålas. Jag ville ha dom övermålade och inte låta dom fortsätta, vilket föreslogs. Jag tänkte att också spåren skulle dra till sig blickarna. Konservatorn hade gjort ett strålande jobb. Retuscheringen kunde inte skönjas. Jag var nöjd. Landskapet utstrålade nu kärlek till naturen, en kärlek till vinterdagerns milda ljus, kärlek till dofterna av den första våren. Målningen gav nu, genom Liljefors artisteri, en upplevelse av kärlek till livet. Jag hade framför soffan nu ett storartat konstverk.
Efter en tid såg jag mig emellertid tvingad att sälja den. Livet förändras, jag behövde pengar och Liljeforsen representerade trots allt ett viss kapital. Det fanns för övrigt så många andra sätt att fixa kapital. En mille är alltid en mille. Det visade sig emellertid att den retuschering som jag dyrt fått betala gjorde tavlan mindre värd. Marknaden ville ha Liljefors. Men med rävar eller harar. Helst rävar. Och för dom betalades bra. Men min verkade ofärdig och egentligen mest egendomlig för att vara en Liljefors, tyckte marknaden. Och dessutom var den ju retuscherad. Det avslöjades tydligt med lupp och röntgen. Det var inte bara mästarens penselföring i målningen. Det drog ner värdet ytterligare. I det skicket hörde min Liljefors mest hemma i kuriosakabinettet, tyckte marknaden och betraktade mig med en blick som om jag vore förståndshandikappad. Vilket jag inte tycker att jag är. "Man vill ha autentiska verk av kända namn och man vill göra någorlunda säkra placeringar, förstår du", förklarade marknaden. Men hundratusen kan du nog få.
Att folk uppskattar det spektakulära och sensationella mer än det meditativa i upplevelsen av konst, visste med säkerhet redan Liljefors. Eftersom han bemängde sin målningar med rävar och harar. Och jag lärde mig detsamma genom denna ganska dyrköpta läxa.
|
