 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Anneli Bergqvist
publicerad 8 maj 2007 kl. 23.34:
Konsten att vara nybörjare
Att komma in på arbetsintervju kan i och för sig vara lagom lockande, men egentligen är det jobbet som döljer sig bakom intervjun som är den egentliga mardrömmen.
Arbetssökande, det finns värre saker! Som att få ett jobb.
Jag kom från ingenstans och tog plats på en bensinmack, helt ny och helt från scratch. Mitt allra första jobb. Jag var som en oslipad yngling, som inte visste något om varken den sociala eller affärsmässiga biten. På mitt andra jobb, som jag fick ett år senare, gick jag istället från att vara veteran till nybörjare, och återigen trampad på. Med andra ord två väldigt olika, men krävande inskolningar.
Att komma in på arbetsintervju kan i och för sig vara lagom lockande, men egentligen är det jobbet som döljer sig bakom intervjun som är den egentliga mardrömmen. Först är man euforisk. Man är stolt och nöjd att man faktiskt fick jobbet, och man är taggad till tänderna- självförtroendet på topp. Det är otroligt hur det kan brytas ned så snabbt. Från att ha varit på toppen, hamnar man snart i botten. Längst ner i rang bland de anställda, och helt inpräntad av FirstInFirstOut-metoden.
Jag började på mitt jobb för precis ett år sedan, och det är därför nu tankarna om detta ämne föds. Nu är jag en av få som är kvar, på en bensinmack byts personalen ut titt som tätt. Frivilligt dock, det är många som i det långa loppet förstår att de inte hör hemma där. Men som ett extra tillskott i plånboken har det för mig varit perfekt, samtidigt som ett jobb ger så mycket mer än så. Jag har träffat människor jag aldrig annars skulle ha träffat, bara en sån sak.
Att jag är en av de få som är kvar betyder också att jag är en av de som nu jobbat längst. Jag har jobbat hårt för att få respekt. På en mack som ung, tjej, utan egen bil eller tidigare erfarenhet, står man som sagt ganska ensam när det väl kommer till kritan.
Och är det bara jag som jobbar så oerhört mycket bättre med de nyanställda, eller är det bara en tillfällighet? Det är nästan äckligt hur de nya får mig att se bra ut. Får mig att känna mig bättre. Jag tror det bottnar i en extrem rädsla jag har att göra fel, och mitt dåliga samvete som jämt förföljer mig. De nyanställda gör fel, och jag gör rätt. Och gör jag nu fel i de nyas sällskap skrattar jag åt mina misstag, det suddas ut och jag glömmer fort.
Gör jag fel framför veteranernas ögon så går jag och ältar mina misstag i evigheter.
Undantagsfallet är väl att den nyanställde inte är min nya kollega, A. Hon gjorde allt rätt från start. Henne är det ingen som tycker illa om, och hon lärde sig alla avancerade system inklusive kassan på tre dagar. Det tog mig tre månader. Jag vet inte om det är avundsjuka, men något säger mig att sådana personer inte borde få finnas.
Nåväl.
Nyligen fick jag ett samtal, som följdes av en arbetsintervju, som följdes av ännu ett jobb. På en stor klädkedja, och för två år sedan skulle jag kunnat döda för det här jobbet. För att vara 18 år och utan sommarjobb, eller arbetsmeriter, ser inte framtiden ljus ut. Nu är jag 20, och är visserligen ganska outbildad, men med meriter i bagaget. Så jag hoppade på tåget.
Det blev hårdare än väntat. Som veteran på bensinmacken var det svårt att börja om som nyanställd på klädbutiken. Det är hårt att gå från toppen till botten, så att säga. Helt plötsligt blev jag den som återigen tog order, och som svansade runt chefen för att bli sedd. Och aldrig blev jag själv svansad för.
Men samtidigt är ju alla nybörjare någon gång, precis som det sägs. Alla måste en gång få lära. Många tycks ha glömt det, se bara på hur vi behandlar övningskörare i trafiken. Alla som vistas i trafiken har en gång varit i den sitsen, i bilen som får kärringstopp i varenda rondell. I bilen där allt blir fel. Ändå kan vi inte låta bli att skratta åt dem, ligga alldeles för nära, och tuta så fort vi får chansen. Och jag kan inte låta bli att se liknelser med att vara ny på jobbet. Medmänsklighet, vart tog du vägen?
|
