 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Eva Råberg
publicerad 4 apr 2003 kl. 17.39:
Konsten att skriva kärleksbrev
Häromdagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge, alldeles för länge. Jag skrev ett kärleksbrev till min man.
Det var ett helt vanligt brev på helt vanligt vitt papper med helt vanligt svart bläck. Raderna var sneda (något man får leva med som vänsterhänt) och jag skrev fel på ett par ställen vilket resulterade i svarta tuschkluddar här och där. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att föreviga kvällens kaffestund i from av ett par smutsbruna kaffefläckar.
Men det var ett riktigt kärleksbrev. Inget grisskärt elektroniskt vykort med tredimensionella hjärtan som hoppar jenka i baktakt över skärmen, utan ett helt vanligt lagom sjabbigt brev.
Men hur mycket jag än försökte föreställa mig i rollen som romantiskt lagd poet medan jag skrev, var jag ganska missnöjd med resultatet. Texten kändes stel och småtråkig och jag var helt övertygad om att don Juan snurrade som en elvisp i sin grav. Så det var inte utan en malande känsla av nervositet som jag stack in det snedskrivna och tuschfläckiga brevet i min makes plånbok på morgonen.
Planen var att han skulle upptäcka det på båten han brukar ta till jobbet. 9.00 gick båten, 9.01 fick jag ett SMS. "Tack för brevet! Du har gett mig ett stort leende en dag när jag inte trodde jag kunde bli glad! Älskar dig som aldrig förr!".
Jag anser mig inte vara någon naturbegåvning på att skriva ner känslor i form av kärleksförklaringar. Det känns snabbt pretentiöst och högtravande och det slutar ofta med att jag stryker över allt utom den sista raden, som för det mesta innehåller meningar i stil med "Jag älskar dig", "Din för alltid" eller annan valfri Starlet-klysha. Men eftersom jag är gravt allergisk mot nödrim ā la hjärta/smärta, brukar jag ändå försöka hålla texten ganska enkel. Trist och förutsägbart eller ett vinnande koncept?
Tja, naturbegåvning eller inte, brevet resulterade ju trots allt i att min man blev överlycklig, vilket i alla fall delvis var syftet. Han sa till och med efteråt att det var det finaste kärleksbrevet han någonsin fått. Så egentligen spelade det nog inte så stor roll hur jag skrev brevet, det viktiga var att jag skrev.
Men jag är nog inte ensam om att drabbas av plötsliga blackouter och känna mig lika romantisk som en omröstning i riksdagen så fort jag ens tänker ordet "kärleksbrev". För inte nog med att man ska öppna sig och exponera sina känslor, man ska dessutom dokumentera dem på papper där kärleksförklaringen får trängas med både tuschkluddar och kaffefläckar. Mission impossible?
Nä, faktum är att det inte är särskilt svårt. Det krävs inga dolda don Juan-anlag, du behöver inte ens byta Adidas-tröjan mot kråsskjorta. Bara skriv. Helt enkelt.
Långt eller kort, passionerat eller smågulligt, känslostormande eller sockersött, det spelar inte så stor roll. För oavsett om texten är skriven på hexameter eller om du har hämtat inspiration från 80-talets lässtunder med Starlet, är det alltid något extra att få ett kärleksbrev från den man älskar.
Så våga skriv! Sneda rader, korta meningar eller utsvävande orgier i romantik, sätt dina känslor på papper och ge till någon du tycker om.
Men låt rimlexikonet ligga. Det blir nog bäst så, trots allt.
|
