 |
MEDIA
Artikel
av Robert Wensman
publicerad 15 aug 2010 kl. 19.57:
Konspirationsteorier håller samhällsdebatten vital
Jag har något som jag måste erkänna, nämligen att jag gillar konspirationsteorier.
Jag gillar konspirationsteorier, fast kanske inte på det sätt som många kanske skulle kunna tro. Jag tänkte nämligen inte alls ge mig in på frågan om huruvida det finns någon sanning eller ej bakom konspirationsteorierna. En sådan utläggning vore för syftet irrellevant, för man kan nämligen anse att så kallade konspirationsteorier i alla dess former utgör det drama som behövs för att stimulera ifrågasättandet och hålla samhällsdebatten vital, och att detta är en av deras främsta funktion.
Efter terrorattacken den elfte september och i samband med Internets framväxt, så uppstod ett nytt fenomen, nämligen så kallade "konspirationsteorier". Kanske var fenomenet i sig inte nytt, men det var i alla fall nu som konspirationsteorier kunde nå ut till en bredare allmänhet tack vare Internet. Det första jag minns av detta, var den numera ökände amerikanske radioreportern Alex Jones, som via sin hemsida "InfoWars" på Internet drog till sig en allt större publik. Med bullrande stämma lanserade han teorier som att personer ur den amerikanska regeringen skulle ligga bakom terrorattackerna den elfte september, att USAs regering i själva verket styrdes av en elit kallad "den nya världsordningen", samt att denna styrande elit hade planer på att mörda 80% av jordens befolkning i så kallade FEMA läger, en modern motsvarighet till förintelsens koncentrationsläger. Dessa läger var under uppförande runtom i USA, och Alex Jones var ledare för motståndsrörelsen.
Nu hade säkert någon kunnat tro att Alex Jones skulle ha avfärdats som en galning och fallit i glömska. Den typ av teorier som framfördes från InfoWars var ju i alla fall av det slag som aldrig skulle ha kunnat framföras på allvar i vanlig media. Teoriernas kollision med den gängse verklighetsbilden var fullständig. Men på Internet var succén fullkomlig. Sedan dessa tidiga dagar har InfoWars växt till en massindustri, och AlexJones har sedan länge bytt ut de taffliga internetsidorna till att ha blivit en av de stora namnen på YouTube vars filmer ses av hundratusentals människor världen över. Ja, han kanske rentav är den största politiska rösten på hela Internet. Människor fullkomligt älskar att höra om hur världen går mot en ny era av folkmord, samt höra om kampen mot den nya världsordningen. Vid sidan av Alex Jones finns nu en hel uppsjö av videobloggare på likartade teman.
Det finns ett sätt som man skulle kunna förstå detta fenomen på. Varför älskar människor att höra om konspirationer där män i mörka kostymer planerar nästa folkmord i all hemlighet? Återigen, vill jag inte ge mig in på sanningshalten i dessa teorier, men varför lockas människor till den här typen av drama?
Kanske finns svaret i vår historia. Mänskligheten har alltid överfört kunskap genom dramatiserade historier. Ända sedan människans tidiga kulturer har vi berättat sagor om kungar och gudar, hjältar och hjältinnor. Genom berättelser om stordåd, svek och uppoffringar gavs människorna som då levde ett sätt att förhålla sig till verkligheten. Egentligen kan vi inte veta om människorna på den tiden verkligen trodde på alla dessa fiktiva historier, men vi kan i alla fall vara säkra på att dessa sagor åtminstone i viss mån måste ha återspeglat dessa människors syn på tillvaron vilka normer som rådde i den tidens samhälle.
Sanningen är helt enkelt för tråkig. För verkligheten lever sällan upp till de fiktiva draman som alltid vävts samman med mänsklighetens historia. I alla tider. Onda handlingar sker inte alltid av illvilja, och goda handlingar sker inte alltid utifrån välvilja. Verklighetens människor agerar i ett myller av tillfälligheter, okunnighet och ignorans. Och sådant är ofta tråkigt. Även vardaglig ondska är tråkig.
Det kan finnas en annan aspekt av detta också. Jag träffade en gång en före detta fånge från ett koncentrationsläger. Eller rättare sagt, det var en kvinna som talade för vår skola en gång i tiden. Jag minns inte hennes namn, men jag minns en sak hon sa: Motsatsen till kärlek inte var hat, utan likgiltighet. Hon menade på att alla de människor som stod likgiltiga inför det förskräckliga som då höll på att ske i var de verkliga förrövarna, och att det var dessa som mer än någon annan svek sin mänsklighet.
Hon har rätt. Att bli förintad av någon som verkligen hatar dig skänker i alla fall en viss heder, om än smärtsam sådan. Den som hatar dig ser dig. Den som hatar dig är rädd för dig. Men den som står likgiltig inför din undergång är inte ens intresserad av din existens, vilket är den ultimata förolämpningen. Det är alltså likgiltigheten och inte hatet som vi egentligen är rädda för. Och för att slippa se likgiltigheten i vitögat, så kan man ju alltid skapa ett drama. Så skulle man kunna betrakta mänsklighetens sökande efter dramatiken, som ett sätt att blunda för den likgiltighet som drar skam över det mänskliga släktet?
Nu när vi återigen går emot mörkare tider, I en värld som tycks förfalla allt mer, så är det kanske inte så konstigt om människor söker sig till dramatiken för att finna ett sätt att förhålla oss till detta. Arbetslösheten i den rika världen blir bara större och vi plågas av finanskriser som avlöser varandra. Ojämlikheten tilltar, oljeproduktionen har snart nått sin kulmen och världen hotas av allt allvarligare miljökatastrofer. Kanske är det inte så konstigt att människor då funderar över om inte en grupp män i mörka kostymer planerat alltihopa av ren illvilja.
För vad är den alternativa teorin? Att världen håller på att gå under utifrån likgiltighet, okunnighet och ignorans? Att de människor som besitter makten att kunna vända utvecklingen är för upptagna med att gå en till golfrunda. De hatar inte oss andra, och de träffas inte i hemlighet för att planera vår undergång, men de orkar bara inte bry sig. Att göra något åt situationen är för jobbigt.
Kanske är detta en sanning som skulle vara allt för absurd för många att ta till sig, och samtidigt paradoxalt nog för tråkig för att väcka intresse. Konspirationsteoriernas dramaturgi gör det på så vis lättare för människor att prata om de problem som världen står inför.
Dessutom så finns det förvånansvärt mycket fakta som dessa så kallade "konspirationsteoretiker" förmedlar. Jag tror till exempel att Alex Jones radioprogram och andra liknande kanaler har varit synnerligen duktiga på att informera allmänheten om hur våra banksystem egentligen fungerar, med fraktionella bankreserver och pengar som skapas utan säkerhet av i många fall privatiserade centralbanker. Detta är något som de vanliga medierna helt har valt att på det stora hela ignorera, trots att dessa system gång på gång skapar finanskriser och ökar ojämlikheten.
Så tack vare människor som Alex Jones, har många kunnat upptäcka fritänkande ekonomer som till exempel Bill Still eller Ellen Hodgson Brown, som knappast skulle kunna kritiseras för att basera sina systemkritiska resonemang på någonting annat än fakta så hårda som de någonsin blir. Ett tips till dig som läser detta är att kolla upp vad dessa två har att säga om världens ekonomiska kriser.
Dessutom så finns det en och annan besynnerlig sak som konspirationsteoretikerna lyfter fram i ljuset. Var kommer till exempel siffran 80% ifrån i antagandet om att makteliten vill utrota större delen av befolkningen? Tja, i Elbert County i delstaten Georgia finns ett mystiskt stenmonument rest av en okänd person. En slags modern stone-henge som kallas för guidestenarna. På 8 olika språk talar stenarna om en världspopulation på en halv miljard människor, vars reproduktion "styrs med vishet". Vad det nu betyder kan man fundera över, men var försiktig med att fundera på detta för länge, för då kanske någon skulle kunna tro att du är en konspirationsteoretiker! Personligen tror jag på den tråkiga versionen, att välden håller på att gå under utifrån lättja och ignorans, och att guidestenarna bara är ett uttryck för någons sjuka drömmar, men det är bara vad jag tror.
Men vanliga förnuftiga och fotriktiga människor som tittar på TV och konsumerar gammelmedia behöver väl inga dramatiseringar för att intressera sig för fakta? Allt som vi ser på TV är väl objektivt presenterat av rationellt tänkande individer? Tänk igen! Vad är väl Mona Sahlins uppriktiga tonanslag med en lätt antydan till darr på rösten? Eller Fredrik Reinfeldts ständigt oroligt rynkade panna? Eller den sken-debatt som iscensätts mellan de två politiska blocken, trots att de tycker lika i avgörande frågor. Allt detta är i själva verket den fiktion som får människor att intressera sig för etablissemangets syn på världen.
Om konspirationsteoretikerna gillar att se världen utifrån den mörka sidan, så gillar etablissemanget att se världen utifrån prosac-perspektivet. På detta sätt balanserar dessa strömningar varandra.
Vad det i själva verket handlar om är huruvida dramat är iscensatt av makteliten, eller om fria tänkande individer på internet stått för manus. Kanske är det precis som Alex Jones uttryckte det, ett "informationskrig".
|
