Hon håller på att skrapa bort vad som ser ut att vara ett klistermärke och de överöser henne med spydiga kommentarer. Jag tänker att de är tunnelbanevakter eller dylikt som kommit på henne med att sätta dit ett klistermärke och nu tvingar henne att ta bort det. Hennes rakade huvud är böjt och hon skrapar sammanbitet. När jag passerar frågar en av killarna om hon är man eller kvinna, och en annan tar tag i henne och försöker vända henne om. Hon rycker sig loss och säger "Rör mig inte". Jag går fram och frågar vad som händer. "Skit i det du" får jag till svar av en av killarna som har ett plåster i pannan. Jag frågar om de är vakter eller vad det är frågan om och de svarar "kanske det", men jag ser inga märken eller brickor på deras kläder. "Men låt henne vara ifred, fan vad kaxiga ni är som går på tre stycken på en ensam", säger jag. "Du var ju också ganska kaxig", svarar en och nu tar den tredje upp en digitalkamera för att fota oss. Tjejen drar genast upp sin halsduk och döljer ansiktet, men jag tycker det är så patetiskt att jag låter mig fångas på bild ett par gånger innan jag drar upp huvan och börjar ge kameran fingret. "Lägg av nu, dra härifrån", säger jag och efter ytterligare några spydiga ordväxlingar går de.
Tjejen och jag gör sällskap ner i tunnelbanan och jag frågar om hon är okej. Hon berättar att klistermärket var nazistpropaganda, och att de kommit fram till henne medan hon höll på att ta bort det. Hon ser på mig och säger att de börjar synas allt mer ute på stan nu. Jag tycker att hon är modig och hon tackar för att jag kom fram. Hennes tunnelbana kommer och vi ger varandra varsin hård kram och önskar lycka till innan vi skiljs. Jag känner mig sorgsen och rädd och ursinnig på samma gång, och tycker att alla med svenskt utseende blänger ondskefullt på mig. Jag ringer några kompisar som ger tröst och lugn. Fotandet är bara för att skrämmas, menar de. Jag känner att jag nog ändå helst byter jacka de kommande dagarna.
Jag ångrar inte att jag gick fram. Jag hoppas att om jag inte varit där, att du hade gjort detsamma. Och åt killarna och deras vänner önskar jag bara kärlek och själslig frid.
(Författaren heter egentligen något annat)
Linnea Persson, Vågar inte vara mig själv idag
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Gudrun Schyman
Mikael Andersson
