I en tysk diskussion under 1980-talet kallades en motsvarande teoribildning för ny-aristotelianism och förbands enbart med konservativatism, även om försök gjordes för att visa att allt tal om traditioner, teleologi och gemenskap inte behöver vara reaktionärt.
Misstänksamheten var och är stor bland liberaler när större eller mindre gemenskapernas företräden, organisk samhällsgemenskap, politisk och moralisk helhetssyn eller medborgerliga dygder förs på tal. Att rucka på upplysningens begrepp om individuellt och rationellt oberoende ter sig ofta inte så önskvärt, progressivt eller möjligt för de flesta, men kanske kan bidragen nedan nyansera uppfattningen av vårt beroende av gemenskap som enbart något konservativt och hindrande. Frågan om relativism dyker naturligtvis upp, varför jag har inkluderat ytterligare ett avsnitt från MacIntyre med detta tema förutom ett från hans kontroversiella analys av modern moralteori, After Virtue 1981.
Kommunitarism går inte alldeles lätt att infoga i höger-vänster termer. Dagens kommunitarister liksom alla bidragsgivare i denna antologi kan dock betecknas som vänsterliberaler, socialdemokrater och radikal vänster. Kommunitaristerna vill inte falla tillbaka på den konservativa moral som rådde innan upplysningen. Snarare utgör de en intern kritik (en "ständigt återkommande korrigering" menar den demokratiske socialisten Michael Walzer) av den liberala välfärdsmodellen inom moderniteten och en vädjan till besinning inför de maktanspråk och frihetssträvanden som en ohämmad individualism kan leda till.
I längden hotas demokratin och den individuella friheten själv om medborgare inte får ta ansvar mer samfällt menar kommunitaristerna. Den liberala individualismens subjektiva frihet hindrar en mer utvidgad och verklig demokrati genom en objektivt och gemensamt befäst frihet. Denna objektiva frihet (Hegels termer) ser medborgare som jämlika och autonoma. För att lösa de konflikter som den subjektiva friheten ställer till med fram för allt genom marknaden, i motsats till den objektiva frihetens jämlikhet, behövs det en överordnad instans vars uppgift är att förverkliga allas frihet, det vill säga statens normsystem. Det måste ha skapats och vidmakthållas frivilligt, subjekt och objektivt, av individerna själva, annars hotar totalitära system menade Hegel. En modern analys av liknande slag ligger till grund för Charles Taylors uppsats, där han menar att "den frie individen i västvärlden bara är vad han är i kraft av hela det samhälle och den civilisation som har frambringat och fött honom", det vill säga att den subjektiva friheten bara kan finnas i dett samhälle där den gemesamt understödjs i rent materiella objektiva termer som vägnät och kraftverk likväl som grundläggande individuella rättigheter.
Försvarare av den individuellt inriktade liberalismen saknas inte inför kommunitarismens kritik. Liberalismen kan visst försvara värdet av gemenskap om medborgarna själva vill och kommunitarism kan leda till gemenskapstvång med totalitära drag hävdade några av de som kommenterade och kritiserade de kommunitära angreppen, Richard Rorty, Allen Buchanan och Michael Walzer, vars insiktfulla kommentarer ingår i denna antologi. Det fanns många skilda reaktioner på kommunitaristerna, men bara ett urval kan tas med här.
I den internationella akademiska diskussionen har frågan om kommunitarism inte stannat vid låsta positioner mellan individuellt inriktade liberaler och gemenskapsfrämjande kommunitarister, utan det har gjorts flera fruktbara försök att smälta samman det bästa ur den kritiska teorins diskursetik (Apel-Habermas), liberalismens betoning på individuellt människovärde, civil republikanism samt kommunitarismens uppmärksammande av socio-historisk och lokal gemenskap (se Benhabib, Baynes, Cohen, Doppelt). Feministiska, kontinentalfilsofiska, historiska, logiskt- epistemologiska och juridiska perspektiv på kommunitarism och andra gemenskapsteorier finns också. Tyska tänkare har nyligen bidragit till två antologier om kommunitarism (se bibliografin).
II.
Kommunitarismdebatten om människans individuella och gemensamma egenskaper utgår från sin tids amerikanska politiska filosofier kring förhållandet individ/samhälle, främst Robert Nozicks nyliberalism och Rawls socialliberala rättviseteori, men också från ett samhälle med stora problem i förhållandet mellan människor. Bidragen i denna antologi berör inte explicit några samhällsproblem eller sociala kontexter, men man förstår att de är skriva utifrån en mer eller mindre krisfylld amerikansk verklighet, särskilt Rawls, Sandels och Walzers. Jag ska kort gå in på några samtidsproblem som belyser kommunitarismens relevans samt säga något om den amerikanska republikanska traditionen.
I ett USA som under 1970- och 80-talen nästan exploderade i uppmärksammade rättegångar med krav utifrån individuella rättigheter, med minoriteters vilja att bli respekterade för sin särart, med en högljudd höger och ironiskt postmodern vänster som kritiserat den moderna liberala visionen om ett universellt förnuft blir kommunitarismen förståelig såsom en tydlig samtidskommentar. Det senase decenniets diskussioner i USA över individualismens pris i form av privatiseringar av offentligt liv, rotlöshet, vapeninnehav som individuell rättighet, politikerförakt, isolerade klasser och grupper utan samhörighet i och runt de amerikanska storstäderna ledde fler till en mer social syn på jaget och dess roll i samhället, likt kommunitarismen. På gatunivå såväl som i seminarierummen diskuteras gemenskapens värde och villkor. Att många medborgare faktiskt har en gemensam lokal och/eller kulturell historia ledde Michael Sandel och andra kommunitarister osökt till att de har en gemensam samtid och framtid, men den gemensamma kraften tas sällan till vara menade han, utan påminns om på ett ihåligt eller chauvinistiskt sätt vid krig, skolavslutningar eller valturnéer.
Hur orsakskedjorna går mellan en politisk teori som liberalismen och över till denna kris i det amerikanska samhällsmaskineriet finns det knappast utrymme för här, men klart är att allt färre amerikaner, och andra västerlänningar, känner sig delaktiga i en gemenskap. Nationell eller lokal, stor eller liten spelar ingen roll. Allt färre barn växer upp tillsammans därför att allt fler vita barn sätts i privatskolor i vita förorter medan innerstädernas svarta skolor förfaller. Allt färre har samma referenspunkter för att bilda och stödja en stabil gemensam uppfattning om samhället och dess huvudinriktning. Fenomenet beskrevs nyligen i Stefan Jonssons samtidsskildring De andra. Amerikanska kulturkrig och europisk rasism (1993), där han hävdar att allt som numera sker i amerikanskt kulturliv kretsar kring ett "vi amerikaner" och om detta "vi" existerar överhuvudtaget. Just där rotlösheten verkade vara störst exploderade det i april 1992 under kravallerna i Los Angeles, en stad där egentligen ingenting hänger ihop. Där finns faktiskt inget minne som alla delar, ingen monument som alla känner till förutom motorvägarna. Strax intill finns vissa rika stadsdelar, lagligt stängda för de medborgare som inte har en personlig inbjudan dit och delstaten Kalifornien går bankrutt på grund av de rikas skatterevolt.
Stefan Jonsson tar även upp minoriteternas plats i den amerikanska smältdegeln och redogör för hur denna multiculturalism lett många medborgarrättsaktivister och minoritetsföreträdare som tidigare åberopat universella rättviseprinciper till att bejaka sin särart. Vare sig rasfrågan eller mångkulturalismen tas öppet upp i de teoretiska och idéhistoriska bidragen i denna antologi, men de ligger som en underström i alla diskussioner om gemenskapens villkor i det moderna USA och västvärlden i stort, särskilt i den inflytelserike John Rawls tal om ett "överlappande konsensus" om "det essentiella i konstitutionen" för att garantera hela samhällssystemets stabilitet. Kommunitaristernas försvar av samhörighet och gemensam bakgrund ligger nära det mångkulturella bejakandet av vissa mindre kulturers särdrag och samband saknas inte dem emellan. Charles Taylor förespråkar en typ av mångkulturalism liksom Richard Rorty, som själv (med Michael Walzer) iintar en mellanställning mellan kommunitarism och liberalism.
Amerikaner har å andra sidan en tradition av beundran för antikens och renässanens medborgerliga dygder i form av att se samhällsengagemang som en väsentlig del i livet. Denna tradition av medborgaranda levar måhända starkare i USA än i Europa. I samhällsfilosfiska debatten uppväcks den i någon mån tack vare den amerikanska konstitutionens grundare, Thomas Jefferson. Denne tidige demokrat med tilltro till det revolutionära amerikanska 1770-talets stadsmöten, med förtrogenhet med antika republikanska ideal och med sin praktiska vision om ett lokaldemokratiskt distriktssystem (max sex kvadratmil, folkskola, egen milis, folkhouse) bildar en länk över till dagens kommunitarister, civila humanister och republikaner (se Mouffe 1988).
Jan Sjunnesson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl