"We still, inspite of the efforts of three centuries of moral philosophy and one of sociology, lack any coherent rationally defensible statement of a liberal individualist point of view. Either one must follow through the aspirations and the collapse of the different versions of the Enlightment project until there remains only the Nietzschean problematic or one must hold that the Enlightment project was not only mistaken, but should never have been commenced in the first place. There is no third alternative." (Alasdair MacIntyre, After Virtue, 1981.)
Denna artikel tar upp ett aktuellt och viktigt tema i moral- och samhällsfilosofiskt tänkande som rör våra grundläggande relationer till varandra i moderna samhällen, nämligen gemenskap. En term för teorier om gemenskap bildades under en intensiv diskussion på 1980- talet i USA, "communitarianism" (från "community", dvs gemenskap, mindre samhälle, grannskap, samfund), på svenska översatt här som "kommunitarism". Vid sidan av postmoderna strömningar utgör kommunitarismen ett ordentlig vidräkning med det upplysta oberoende förnuft och individbegrepp som liberalismen och moderniteten vilar på. Kommunitarismen kan ses som ett alternativ till både modernt och postmodernt tänkande i sitt bejakande av socialt konstituerade jaguppfattningar snarare än en ensam individ som förutsätts göra rationella val eller fragmenterad individualitet som leker bland strukturer.
Hur ska en politisk och filosofisk teori se ut som samtidigt tillgodoser krav och rättigheter på individuell mångfald och värderar verklig gemenskap? VIlken roll spelar den liberala individinriktade människosynen i utformningen av politisk teori ? Är gemenskap något viktigt som hotas idag av överdriven individualism? De är några frågor som de här medverkande författarna söker besvara och diskutera de teoretiska förutsättningarna för främst inom och i dialog med liberalismen samt peka på några möjliga utvägar. Jag ska först säga något allmänt debatten om kommunitarismen, sedan göra några nedslag i den samhälleliga verkligheten bakom teorierna och avsluta med att presentera några centrala teser i några uppsatser.
I. Termen kom snabbt i svang bland flera ledande tänkare och användes för att kritisera liberala grundprinciper angående människans natur. Denna antologi utgår ifrån de tre personer som startade debatten i USA i början av 1980- talet; Michael Sandel, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre. Efter deras insatser under ett decennium har mycket hänt i kommunitarismdiskussionen, vilket läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om i bibliografin längst bak i denna introduktion. Antologins texter bildar en sammanhängande diskussion utifrån den amerikanska debatten, främst mellan Sandel, Rorty och Rawls. De följer varandra kronologiskt (MacIntyre undantagen). Texterna visar på hela det moral-och samhällsfilosofiska problemkomplexet individ/samhälle , men leder läsarna tilll utvidgningar in i andra områden, främst modernitetens sociologi och etik, men även kulturanalys, historieskrivning och meta-teori med stor betydelse för alla intresserade av hur de teoretiska och praktiska villkoren för gemenskap förändrats.
Taylors, MacIntyres och Sandels texter kom att betecknas som kommunitära, även om de skilde sig åt både i stil, argument och kommunitär radikalism. MacIntyre gick längst när han dömde ut i princip hela moraldebatten från upplysningen och framåt som osammanhängande fragment av ett teleologiskt schema som fallit sönder under medeltiden och i vars rester från skilda traditioner vi famlar. Sandel kritiserade framför allt Kant och John Rawls för deras alltför individualistiska förutsättningar i en avhandling.
Den annars mer självklara förespråkaren för en benhård individualism under 1970- talet, nyliberalen Robert Nozick, kritiserades av Taylor i uppsatsen Atomism från 1979 som startade den kommunitära debatten, för denna gång. I Taylors och MacIntyres fall handlar det om två livsprojekt där människans sociala vara legat till grund för åtskilliga studier alltsedan 1950- talet. Med hjälp av den unge Sandel blev de livligt omdiskuterade ånyo. Taylor själv kom i efterhand att föra fram ett mer nyanserat begrepp, "holistisk individualism", apropå kommunitarismdebatten .
Betecknande för alla tre kommunitarister är att de anser att den liberala individuellt inriktade uppfattningen av människan, och därmed människorsynen i våra västerländska statsskick, är alltför ytlig och leder till osund och felaktig metodologi i politisk och social teori. Dessutom är den normativt bristfällig genom att undandra gemenskap från de värden som alltid måste finnas till för människor. Människans sociala överenskommelser är naturligtvis inga egentliga överenskommelser, likt de individuella kontrakt som 1600- talets filosofer Hobbes och Locke ville se som utgångpunkt för att ge medborgare oberoende och tillskriva dem förnuft. Dessa överenskommelser är något vi växer upp i och med menar kommunitaristerna. Vår moral är inget ahistoriskt universellt regelverk, utan utgörs av vissa sociala, kulturella och nedärvda seder. Traditioner är det enda som kan vara rationellt menar MacIntyre och att vilja och tro sig stå utanför alla traditioner är snarare patologiskt än något eftersträvansvärt.
Flertalet av här översatta texterna rör sig kring frågan om vad människan egentligen är och vilken politik som följar därav . Det är en huvudfråga för den filosofiska antropologin, ett ämnesområde som sällan uppmärksammas i Sverige men som är utbrett inom anglo-amerikansk filosofi främst tack vare Charles Taylor (mest känd i Sverige genom sina Hegel-studier).Mycket av diskussionen kom också att handla huruvida skilda synsätt på människans väsen egentligen har något med politik och sociala system att göra överhuvudtaget.
De som förnekar tal om mänskligt väsen försvarar ofta en individuellt inriktad politisk filosofi i liberalismens anda, och eftersom de inte tror att någon gemensam uppfattning står att finna, låter de var och en sköta sig själv inom ett rättvist neutralt ramverk som hindrar individerna från att störa varandras enskilda strävan. Detta är den liberala grundprincip utifrån J.S. Mill som fortfarande har stor slagkraft i västerländska samhällen och som återuppväckts av nyliberalerna och den försvaras nedan av bland andra John Rawls (då kallad "politisk liberalism") och Allen Buchanan ("den liberala politiska tesen"). Staten ska endast garantera ett rättvist ramverk inom vilket individerna kan utvecklas utan att hindra andra. Någon ytterligare gemensam strävan än att låta folk vara i fred är inte nödvändig.Kommunitaristerna å sin sida menar att det är en alltför ytlig syn på människan och inte hållbar i längden, då den leder till osund isolering, nyckfull individualism, anomi, nihilism, utslätad konformism och ett beroende av statens abstrakta välvilja, inte av våra medmänniskors solidaritet och vårt engagemang för demokratin.
Även om begreppet kommunitarism knappast använts före 1980 och av andra än nordamerikanska samhällsdebattörer, så är den målinriktade synen på människan som politiskt och socialt djur med ett gemensamt syfte, telos, mycket äldre än så. Aristoteles politiska filosofi bygger på henne som zoon politikos i en polis, ett politiskt djur i en mindre stadsstat, där deltagande i gemensamma angelägenheter, res publica , var lika naturligt som det senare var för Cicero i Roms senat. En människa som stod utanför samhället var antingen ett djur eller en gud menade Aristoteles eftersom hon inte realiserade sin mänsklighet genom deltagande i samhällslivet. Efter antikens medborgarideal kom medeltida enhetsläror, renässansens teorier om medborgarskap och republikanska dygder, Montesquieu och Rousseau samt Hegel, Marx och Durkheim som bärare av samhällsfilosofiska traditioner med liknande republikanska respektive socio-historiska utgångspunkter i moral och politik, även om de sinsemellan skiljer sig åt.
Den nyare tidens strid om huruvida sociala eller individuella synsätt bör grunda politik och moral uppstod redan i slutet av 1700- talet mellan filosoferna Kant och Hegel och har i princip inte ändrat karaktär väsentligt sedan dess. Människor använder vid moralfrågor till vardags en konkret Sittlichkeit (sedlighet) med Hegels ord och knappast inte Kants universella maximbildande Moralität.. Kants kategoriska moraliska imperativ, "Handla endast efter den maxim om vilken du kan vilja att den också skall vara en allmän lag", är i bästa fall osammanhängande och i värsta fall tom formalism menade Hegel. Kants svar på sitt frågeexempel om man alltid ska lämna tillbaka ägodelar som man förvarat åt någon var naturligtvis jakande enligt argumentet att det skulle vara självmotsägande att inte vilja få tillbaka sina egna deponerade ägodelar. Men den unge Hegel noterade att det inte finns någon motsägelse i önskan om en situation där varken ägodelar eller deponeringar fanns, såvida vi inte gör några andra antaganden om mänskliga behov, resursbrist, distributiv rättvisa och liknande konkret socio-historiska premisser. Utifrån blotta maximer följer inga omedelbara handlingar och ingen användbar och substansiell moralteori menade Hegel. Även om lite i grunden har hänt sedan Kant och Hegel saknas det dock inte nutida överbryggande försök (Habermas, Rawls).
I USA fanns redan en grogrund för sociala jag- uppfattningar genom den pragmatiske Hegel- inspirerade sociologen G.H. Mead från 1930- talet. Under 1950- och 60- talen uppväcktes dessa traditioner igen framför allt inom sociologi, statsvetenskap och politisk historia (av t ex Sheldon Wolin) under en mängd rubriker; kollektivism, holism, institutionalism, civil humanism- och republikanism, ny-aristotelianism och ny-hegelianism .
Jan Sjunnesson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Kajsa Kallio