Plötsligt kände jag mig väldigt dum. Vad tänkte jag på? Bara låtit känslorna rusa iväg med mig sådär, precis så som jag brukar säga att man ska göra, men som jag själv alltid varit dålig på att leva upp till.
Så nu stod jag här, kåt och svag i benen. Tystnaden la sig som en dimma över oss. Tyckte nästan att jag kunde ana hjärtslagen av båda dig och mig. Så tyst blev det. Sekunderna kändes som en evighet..
Det var du som bröt tystnaden. - Det skulle inte sitta helt fel med en kopp kaffe nu! Jag tittade förvånat upp på dig och såg hur du log emot mig och blinkade. -Självklart, kaffe kan man inte vara utan. Jag rättade till kläderna. Du skrattade och sa: - Ja, du behöver inte skämmas, jag är lika omtumlad jag. Var är toan?
Jag sträckte fram min hand emot dig och du tog den, vi gick uppför trappan tillsammans och jag pekade mot dörren.
Direkt när du stängt badrumsdörren efter dig så skyndade jag mig att dra ut trosorna ur rumpan, som hade tjorvat in sig fint i stundens hetta... De var alldeles fuktiga. Fan, så dum jag kände mig.
Jag som trodde att han led av för tidig sädesavgång, men istället var det ett tecken på att detta var något som vi skulle vänta med ett tag till, inte bara rusa iväg. Vilket senare visade sig vara en väldigt bra tanke.. men mer om det tänker jag berätta en annan gång.
En sak är säker i allafall och det är att komma och gå är inte samma sak som att komma och gå... och det som kommer, har inte kommit än...
Åsa Welin,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
