Långt bort från Vitabergsparkens konstgjorda tillvaro på Södermalm förs tankarna till avkrokarna mellan Norrtälje och Uppsala. Där bland socknarna ligger Knutby. Det är en idyllisk tillvaro i periferien av centralorterna. För mig värt att spendera ett helt betraktande liv. Här talar förgångna själar om att de sparsamt lånat den uppblandade tall- och granskogen med dess lövverk till vedspisen. Brukarna har tämjt jorden med värkande ryggar. Där häst och vagn förr drog gnisslande fram på snirkliga grusvägar och upptrampade boskapsstråk åker idag lunkande traktorer med sammanbitna bönder och avstressade bilister med nyfiket sinnelag. Fortfarande ekar skotten i Knutby i folkmedvetandet. På samma sätt skvalpar vågorna och sprider sitt bländande solljus från stränderna intill Hosjön och Kärven.
Journalisterna Karin Svärd och fotografen Phil Poysti på TV 4 har tagit på sig an uppdraget att objektivt granska pingstförsamlingen i Knutby. Öppet visar församlingsmedlemmarna sina ansikten inför TV-kamerorna, vilket försvårar stämplingsprocessen av ondskan i en vacker idyll. Öppet tvår pingströrelsens symboliska ledare sina händer och bedyrar att församlingen inte tillhör pingstväckelsen.
Samtidigt vet jag att ondskan inte endast jagar judar, zigenare och andra avvikare utan också bygger vägar, industrier och delar ut radioapparater samt ger människor en god inkomst att köpa sin drömbil. Det är en av anledningarna till varför många svenskar under andra världskriget sympatiserade med Nazityskland. På liknande sätt anammade också dåtidens samhällsledare den nazistiska filosofin i Mein Kampf. Den började på en pragmatisk filosofisk vågskvalpande strand där alla själars energi medverkade till en förvirrande idévärld, och slutade i en förfinad praktisk lösning. Ju mer pragmatisk lösningen var desto mer plats fanns det för individuellt önsketänkande.
De som följt mitt skrivande på Sourze vet att jag varit på trevande rättvisejakt efter gamla skribentprofiler på DN. Förhoppningsvis kan ledarredaktionen på DN fortsätta sitt jagande efter rättvisa och inte munhuggas med teologerna och uppmuntra fascistiska praktiska filosofer i en inbillad slutgiltig lösning av tro i förhållande till vetande. Det är heller inte rättvisa att raljera över frikyrkofolk. Däremot är det rättvist att granska den korrumperande makten, men innan dess måste de egna misstagen och felstegen granskas. Annars brister trovärdigheten. Så, vad händer om jag vänder blicken mot de osunda maktstrukturerna inom pingströrelsen?
Vad journalisten Karin Svärd gör är på sätt och vis journalistiskt korrekt, men långt ifrån fulländat. Relationerna är mer komplicerade och har fler bottnar. Kommunikationen är mer sofistikerad. Nätverken är större. Sambandet mellan det gudomliga perspektivet integrering med det mänskliga kräver många lösenord. Annars blir det för kryptiskt och obeskrivligt. En av dem som vill väcka tankarna på de osunda maktstrukturerna inom pingströrelsen är Joel Halldorf, som läser teologi på Lunds universitet. Uppsatsen "Regn färdas över oss" (040120) låter mig ana att nätverket inom pingströrelsen ibland påminner om delar av det korrupta näringslivets, där föreståndaren för Filadelfiaförsamlingen, Willis Säwe, utifrån sin position på tidningen Dagen satte upp meningsfiender på svarta listan, förgrundsgestalten Lewi Pethrus (1884-1974) utnyttjade sitt informationsövertag och tog bort sina skyddande händer från unga pionjärerna. Allt för att cementera makten inom rörelsen. Joel Halldorf skriver: "I (boken Kristen församlingstukt, 1930) kopplades ledarskapet med självklarhet till den rättfärdiga kampen mot diverse motståndare. I denna kamp såg sig Lewi Pethrus som stridande med Gud på sin sida. Det som skulle försvaras var den svenska pingströrelsen och dess enhet, och i kampen för detta högre mål kunde mindre värdefulla objekt offras i enlighet med en pragmatisk utilitarism".
Det finns något skrämmande i detta. Ett slags förakt för en demokratisk process. En slags övertro på människans gudomliga makt och att Jesus inte är församlingens huvud. Tvärt emot all kristendom och Jesu egna föredömliga tillvägagångssätt där nåd och sanning är tätt sammanbundna med varandra. Där bevisar kristendomen sin kraft. Det enda jag kan identifiera detta maktutövande till är Adolf Hitlers totalitära teorier, vilka inspirerade samhällstänkarna under 1930-talet. Då utifrån hur hatet hanteras i samhällskonflikterna för att skydda partiet. Det måste ha varit frestande att som maktutövare ställa sig själv utanför själva samhälls- och församlingsprocessen och dessutom tjäna populistiska alternativ och sedan bakvägen överge dessa för att själv framstå som en god och ren människa. Liknande förfarningssätt gjorde svenska regeringen i relationen till chefredaktören Torgny Segerstedt, där sanningen numera är begravd i ett statligt arkiv. På liknande sätt hanterade Lewi Pethrus den unge Algot Niklasson, som menade att det var dags att öppet berätta om sociala synder och be varandra om förlåtelse. Detta blir för mycket för Lewi Pethrus som stod i konflikt med Östermalms fria församling och Sven Lidman (1882-1960). Han menade att Pethrus var maktfullkomlig.
För den som tvivlar kan resa till Kaggeholms folkhögskola på Ekerö och iaktta att i Lewi Pethrus bibliotek finns ett exemplar av Mein Kampf i hans samling. Och det är väl så, att kunskapens träd på gott och ont smakar gott, men det onda vill ingen behålla. Tyvärr är dess fläckar svårare att ta bort än vad människan själv tror. Och att synden sprider sig känns för mig väldigt onödigt att berätta för en föråldrad men slipad pastorsskara.
"Skotten i Knutby" sänds 20:00 i två delar den 2 och 9 februari i TV 4 på bästa sändningstid.
Peter Soilander, samhällsprofet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
