 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ulf Nilson
publicerad 25 jul 2007 kl. 17.12:
Klimatfrågan - som en väckelserörelse
"Media spelar sin vanliga, bedrövliga roll. Häng med, håll med, blås på."
Det vi just nu upplever i Sverige (och på en del andra ställen) är en väckelserörelse. Jag syftar givetvis på det vi kallar ibland klimatfrågan, ibland växthuseffekten, ibland global warming, eller extremt väder, eller... ja, Ni vet...
Utan att ta ställning i sakfrågan - vem har egentligen kompetens att göra det? - kan vi konstatera att klimatfrågan, precis som en religiös väckelsekampanj, kräver, hotar och utlovar:
Den KRÄVER försakelse på gränsen till späkelse av vanligt folk (låt mig återkomma till de som inte är så vanliga). Ställ bilen, avstå från charterresan, ät inte jordgubbar som flugits in, avstå från bastun, släck överflödigt ljus. Allt för att spara energi, för att inte bidra till den orenhet som heter koldioxid i atmosfären.
Samma kampanj HOTAR med hemska katastrofer, när kommande släkten, i en diffus framtid, ser städer sväljas av vattenmassor, nya öknar utbreda sig och stor ofärd komma. Ibland skymtar självaste domedag, ett nykonstruerat, så att säga moderniserat Armageddon, när den natur vi skändat, förstört och förvridit vänder sig mot oss. Gör bot, gör bättring, TRO, kräver klimatprofeterna. Ty annars!
Men om vi omvänder oss och gör som experterna säger, då - och här kommer LÖFTET - kan vi räkna med att allting ordnar sig. Kanske inte riktigt den eviga saligheten, men i alla fall vissheten att vi har späkt fram en renare - vilket härligt ord: RENHET - och ekologiskt tryggare värld. Själva får vi visserligen inte uppleva den, men våra efterlevande - ja, halleluja, höll jag på att skriva, mest för att markera att tonen i debatten kväljer mig.
Det senare har tre anledningar, alla värda att redovisa:
För det första är fakta alls inte entydiga och dessutom finns det gott om tid att låta teknologien tillsammans med sin syster marknadsekonomin åstadkomma de förändringar, som, i många fall varit på gång långt före väckelsekampanjen.
För det andra borde jag kanske inte ha skrivit "debatt" utan snarare icke-debatt. När en "debatt" karakteriseras av att den får starkast applåder som skriker ut samma argument oftast och högst, har vi hamnat inte i meningsutbyte utan i körsång - och jag sjunger inte i kör.
Det tredje och viktigaste är ändå att de ivrigaste körsångarna så uppenbart är ute i egna ärenden.
Klimatforskare är ute efter forskningsanslag, större staber och (därmed) större egna inkomster.
Politiker är ute efter popularitet och röster i nästa val. Samt efter att slippa diskutera frågor som borde lösas inte inom hundra år utan NU: äldrevård, skolornas förfall, försvaret, hemhjälpen, alla långt viktigare än klimatfrågan, men förvisso inte lika sexiga. Opportunism och feghet är två ord som anmäler sig. Värst är givetvis miljöpartisterna som föredrar att sväva ut i en romantisk framtid, inte minst därför att man inte har den minsta aning om hur dagens problem ska lösas.
Media spelar sin vanliga, bedrövliga roll. Häng med, håll med, blås på. Tänk på -68 och hur viktigt det då var att vara vietnammare än alla andra. Nu är många av samma gäng - och horder av lärjungar! - istället klimatare än alla andra.
Vilket får mig att sluta med att än en gång säga:
Halleluja!
|
