På våren 2002 bytte kaféet som jag gick till varje dag ägare och det övertogs av en kinesiska. Jag blev glad över ägarbytet för att jag tänkte att nu kunde jag lära mig att tala kinesiska. Jag har tidigare studerat kinesiska och kunde när jag kunde som mest ungefär 500 tecken. Jag började repetera det jag hade kunnat och började försöka att tala kinesiska. Samtidigt hade jag börjat att publicera artiklar på Sourze. Jag hade publicerat sex artiklar när jag gick in i väggen helt och hållet. Jag gick till psykiatiska kliniken en fem sex gånger innan jag blev inlagd på sjukhuset. Det var när jag sade att jag skulle begå självmord som jag blev inlagd. Jag trodde att hjärnan hade blivit allvarligt skadad och det trodde personalen på sjukhuset också. Det var när psykologen testade mig som det visade sig att jag fortfarande kunde tänka. Jag betraktades som så illa däran att personal var med mig hem för att se om jag kunde klara mig själv när jag blev utskriven från sjukhuset.
När jag var på sjukhuset sade läkaren att jag skulle få en antidepressiv medicin för att jag skulle bli lite gladare. Några månader efter det att jag blivit utskriven sade jag till läkaren att jag nog inte behövde den antidepressiva medicinen och den togs bort. Ett par månader senare gick jag in i väggen igen. Nu råkade jag ut för en svårartad depression som yttrade sig i att jag hela tiden ville begå självmord. Jag gick efter stor tvekan med på att lägga in mig frivilligt. Jag tänkte även när jag var inlagd bara på att begå självmord. Jag försökte att begå självmord med hjälp av livremmen. Efter tre dagar rymde jag från sjukhuset och åkte hem. Jag blev hämtad tillbaka till sjukhuset och läkaren skrev ut mig från sjukhuset. När jag ett par dagar senare träffade kuratorn blev han bekymrad över mitt tillstånd och ringde läkaren. Några timmar senare kom kuratorn och läkaren hem till mig och jag blev tvångsinlagd på sjukhus. Om jag vägrade att följa med skulle polisen tagas till hjälp för att verkställa intagningen. Det var inte enda gången polisen var inkopplad i mitt fall. När jag hade permission från sjukhuset och var hemma ringde jag till en bekant och sade att jag skulle begå självmord varpå han ringde polisen och efter ett par timmar kom det två poliser hem till mig och uppmanade mig att inte begå självmord och det gjorde jag inte. Jag återvände i stället till sjukhuset och nu blev det permissionsförbud.
Så småningom tillfrisknade jag någorlunda och blev utskriven från sjukhuset. Någon tid efter det att jag kommit hem diskuterade jag med kuratorn om jag skulle kunna skicka artiklar till Sourze. Jag hade åtskilliga artiklar färdigskrivna som bara var att skicka i väg. Kuratorn hjälpte mig att skicka artikeln "Att börja skolan år 1942". Sedan fortsatte jag att skicka alla artiklar som jag hade i lager. När jag senare försökte skriva nya artiklar blev de väldigt korta och det var bara om det fanns något längre citat som det blev ett längre artikel.
Jag skriver denna artikel för att visa att även om det ser helt hopplöst ut när man är som mest utbränd och deprimerad så kan man tillfriskna. Jag kan nu skriva artiklar nästan som jag skrev dem innan jag gick i väggen. När jag fått ett uppslag tänker jag igenom det i en eller två veckor och när jag har tänkt färdigt kan jag skriva ned artikeln på en två till tre timmar. När jag var på sjukhuset tänkte jag att mitt liv var slut och jag inte åstadkommit något av värde under min 66-åriga levnad. En av sjuksköterskorna gjorde sitt yttersta för få min på andra tankar vilket jag är tacksam mot henne för. När jag talade med en vårdare på sjukhuset om romarriket märkte jag att jag trots allt kunde redogöra för romarrikets uppkomst och fall. Då redogjorde jag för slaget vid Teutoburgerwald år 9 efter Kristus och framhöll dess stora betydelse för eftervärlden. Jag skrev senare en artikel om slaget. Jag skrev att man tror att 30000 romare dödades i slaget men jag har senare fått en uppgift att 23000 dödades. Jag har själv varit i Teuteburgerwald och sett den stora staty som har rests över germanernas härförare Arminius(Herrmann).(Herrmanndenkmal). Det var sådana episoder som gjorde att jag kunde börja tro på att jag kunde återhämta mig.
Yngve Karlsson, 67 år och evig student.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
