KROPP & SJÄL
Artikel av Sofia Hadjipetri publicerad 16 apr 2005 kl. 08.56:

Killpolare - om kompisrelationer mellan könen

"I dag, efter snart fjorton års berg- och dalbaneperioder av umgänge, snack och hysteriska fester, är mina tre grabbpolare sådär jättestabila. Ni vet, sambos, parmiddagar, gemensamma resor, etcetera. Jag är naturligtvis inte bjuden..."
När jag är 14 år gammal börjar mitt liv så som det ser ut i dag. Från att ha varit en hemmasittande sjundeklassare med tom blick, rosa mjukisbrallor och fula hårband, förvandlas jag i åttonde klass till en kedjerökande och hångelsugen minialkis. Och jag får tre nya killkompisar. När mina tjejpolare måste vara hemma kl. 23.00 eller absolut senast vid midnatt, sitter jag på den slitna soffan i mitt rum och super med mina nyfunna vänner. Syrran gömmer sig i sin egen kvart och morsan undrar vad som har hänt med hennes lilla dotter.

På somrarna är vi stora gäng, där jag är en av få brudar, som drar ut till skogen med våra folkisar eller någons hembrända sprit i plastflaskor. Under de tidiga tonårens lopp och i samband med våra ökända fyllerejs händer det visserligen att jag vid olika tillfällen hånglar med mina tre killpolare. Det vill säga, var och en av dem separat. Men det är ytterst oskyldigt och "förstör inte" vår kamratskap. Man är ju ung och nyfiken liksom. Såklart man testar.

I och med att alla vet att gossar och jäntor absolut inte bara kan vara vänner, är morsan därför helt övertygad om att jag och Dan, som ofta sover över, självklart är kära och knullar i min nittiosäng. Att vi pratar och blir skitbra kompisar finns inte i min mammas värld och i flera år är hon orubbligt säker på att han och jag är ett par. Till slut orkar jag inte ens tjafsa emot och hon blir inte mindre misstänksam förrän Dan blir ihop med en tjej.

Min mammas tvivel är dock inget jämfört mot när mina polare får sina första flickvänner och hur dessa reagerar. Helt plötsligt kan vi inte träffas längre, för killarnas kärestor blir sura. Jag fattar ingenting. När jag lär känna tjejerna är jag självklart mitt trevliga jag, men det hjälper inte. Så länge grabbarna är upptagna ligger vår vänskap på is och så fort de blir solokvist kontaktar de mig för att börja umgås igen. Med tanke på att jag nästan alltid är singel och ständigt öppen för fikastunder eller partynätter, så finns jag så att säga jämt där. När jag snackar med mina kompisar om det skumma fenomenet med deras töser menar de att det är förståeligt. De skulle inte heller vilja att flickvännen hade en superbra vän som var en kille och som hon hängde med. "Men, varför inte?", envisas jag. De har inga bra svar.

I dag, efter snart fjorton års berg- och dalbaneperioder av umgänge, snack och hysteriska fester, är mina tre grabbpolare sådär jättestabila. Ni vet, sambos, parmiddagar, gemensamma resor, etcetera. Jag är naturligtvis inte bjuden, för jag är ju som sagt singel stup i ett. En av dem har till och med för en kort tid sedan blivit pappa. Så, när de ska fira detta, killarna emellan, får jag komma. Schysst va? "Du är ju som en av oss", säger den nyblivne fadern.

Så åker jag till Madrid som utbytesstudent. Och den märkliga företeelsen upprepas. Tre av dem jag kommer bäst överens med är snubbar och två av dessa har flickvänner, varav en av tjejerna bor i Texas och den andra i Barcelona. När flickvännen från Barcelona är här och hälsar på märker jag att hon verkar bli lite stött av att jag snackar med hennes kärlek. Så jag håller mig självklart undan för att undvika problem. Suck, liksom. Och jag anar att om jag hade haft en pojkvän, skulle jag nog inte vara samma "hot". Som om det skulle hindra en eventuell otrohet. Jag menar, vill man vänsterprassla så gör man det.

En av dessa upptagna vänner i Madrid och jag står i en bar en torsdag och snackar om att var man drar gränsen. "Om jag skulle göra nåt dumt i kväll, vilket vore mycket troligt", säger han och närmar sig mig sådär lagom mycket så att jag fattar vad han menar trots att jag är rätt tankad, "så skulle jag förstöra för min egen framtid. Alltså gör jag inget".

Med andra ord, bara vara vänner.