KROPP & SJÄL
Artikel av Dominika Peczynski publicerad 16 jan 2007 kl. 17.51:

Kicki - med all respekt - alla mår dåligt ibland

Varenda tidning skriver om Kristina Axén Olin, om hur dåligt hon har mått, om att hon jobbat för mycket och haft för lite tid för sig själv, om att hon inte skött om sin kropp och sin hälsa för att hon varit under isen.
Jag har största respekt och empati för hennes känslor och vill inte håna eller på något sätt göra mig lustig över dem. Det är bara det att ALLA mår dåligt. Alla har för mycket att göra, alla är trötta, deppiga och kanske dricker för mycket. Vi har alla våra sorger och livet är inte särkilt enkelt för någon. Därför har jag lite svårt att förstå magnituden i Kristinas så kallade avslöjande. Som om det vore KONSTIGT att en människa mår piss, att det är så modigt av henne att berätta om misären.

Underförstått i detta är att kvinnan egentligen borde skämmas. Ingen vettig person berättar ju någonting om sig själv som inte är en fabulerad och förljugen framgångssaga. I en massa artiklar och krönikor berättar och skriver folk så distanserat om det här. De försöker läxa upp Kristina, tala om att hon borde göra antingen si eller så för att må bättre. Kvinnliga krönikörer tolkar in en lägger feministisk problematik i det hela. När jag läser dessa texter uppfattar jag det som att deras författare tycker sig vara lite bättre än Kristina. De har förstått vad livet går ut på, de är lyckliga och kan sitta på sina höga hästar och via media tala om för henne vad hon ska göra för att själv bli lika harmonisk som de är. De vräker ur sig recept efter recept på hur hon borde leva. De försöker få det att verka som att de själva är lyckliga.

Men hörrni, det är ju bara skitsnack. Jag kan med all säkerhet säga att dessa damer och herrar har det precis lika jävligt som fru Axén Olin, åtminstone i perioder. Det har inget med kön eller politisk tillhörighet att göra och inte med arbetsbelastning heller. Det spelar ingen roll om man är chef, anställd eller arbetslös. Inte om man är singel, gift, förälder eller barnlös. Skiten träffar oss alla i omgångar. En förälder dör, man blir lämnad av sin partner, man förlorar sitt jobb.

Så vad är det egentligen som är så fascinerande med att en person berättar om sina problem? Varför denna uppståndelse? Jo, för att det påminner oss om hur patetiska vi själva är när vi ljuger och svarar "Fantastiskt!" på frågan om hur vi har det. Det är ju nästan aldrig sant med undantag för när man är nykär. Så Kicki, med all respekt - det är precis lika synd om mig som om dig. Och om alla andra också.