En Kent-platta går av någon anledning aldrig att bedöma efter bara en lyssning. Jag har försökt många gånger och gått bet varje gång.
Jag kan erkänna att jag var en av dem som inte ville lyssna på Kent i början. Jag var på en konsert på Johanneshov för många år sedan och jag minns att jag inte var så imponerad. Men efter det har jag sett dem i många olika sammanhang, och även om jag inte tycker att deras liveframträdanden har utvecklats så väldigt mycket, så utvecklas själva musiken desto mer. På den senaste skivan Jag är inte rädd för mörkret har musiken blivit luftigare. Jocke Bergs röst framträder mer, arrangemangen gör att alla instrument får utrymme och det vanliga pianot får komma fram igen. Textmässigt har Jocke Berg ännu en gång tagit sig fram med heder. Låten 999 väcker känslan att man kan ta sig ut ur depressioner, att livet kan vara okej att leva även då man måste möta andra människor.
Det viktiga att understryka är att ingen låt är tråkig. Det finns en nerv i varje låt, en koppling till livet.
Kent kan inte sägas vara ett okommersiellt band. De ger presskonferenser och åker på turnéer. Men musiken är inte för flirtig; Kent gör något som de själva gillar, och kanske är det därför vi gillar dem tillbaka. Jag kan tänka mig att när en Kentlåt plötsligt går igång på en kräftskiva så tystnar även de största storpratarna och lyssnar. Kents musik får en att stampa med foten samtidigt som man lockas med på en resa som man kanske egentligen inte tänkt göra.
Enligt mig är Kent världens bästa band. (Men de får inte framföra sin musik på engelska. Då försvinner hela magin.)
Mikael Vasara, Lugn,metodisk,analytisk, och kan vara väldigt inpuksiv;)
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
