 |
SPORT
Artikel
av  Anna Bystedt
publicerad 24 feb 2004 kl. 11.43:
Kelsjuka killar tränar TaeKwon-Do
Det är sant! Det gör dom. Jag har själv sett det. Det fullkomligt vimlar av kelsjuka karlar i vår träningshall på torsdagskvällarna. Det gör mig ytterst nyfiken. Hur kan detta komma sig tro?
Det var Patrik som föreslog det. Med begynnande ölmage och värk både här och där, tyckte han det var dags att ta tag i återerövrandet av sin kropp.
När vi träffades första gången för si sådär sexton år sedan var han en vig jäkel, min man. Han tränade självförsvar på den tiden och kunde lätt som en plätt sparka benet rakt upp i taket, om det skulle behövas.
Och just den allsidiga träningen, med både styrka, kondition och smidighet fick oss att välja träningsformen TaeKwon-Do den här gången. En annan viktig orsak till att det blev just självförsvar (förutom nyttan att just kunna försvara sig) var att vi ville träna tillsammans hela familjen. Alla sex, på samma gång.
Sagt och gjort. Första gången vi skulle köra till träningen, laddade till tänderna i våra joggingkläder, låg det en viss förväntan i bilen. Det var ganska tyst för ovanlighetens skull. Jag visste inte vad jag skulle tro. Ska vi nu lära våra barn att slå ihjäl folk, tänkte jag. Vad är det för huliganer vi ska få träffa på? Lilla Marta fem år, höll mig stadigt i handen när vi steg in i lokalen.
Runt i den lilla gymnastiksalen hoppar ett gäng glada, vitklädda människor runt, tjimmar och tjoar och spelar basket. Det är både kvinnor och män i alla åldrar och storlekar och nästan lika många barn som vuxna. Den yngsta flickan kan väl vara runt tre år medan åldermannen kanske är runt sextio.
Det första som slog mig var en känsla av harmoni och glädje. Här hade vuxna, ungdomar och barn roligt tillsammans, lekte och busade med en boll på allas villkor och utan att någon skulle vara bäst eller vinna. Det såg skönt ut.
De kom fram och hälsade på oss, alla lika ödmjuka och vänliga, och snart skulle vi ställa upp oss på led och börja träningen på riktigt. Framför oss står instruktören och med en mjuk framåtböjning hälsade vi alla på vår tränare. Sen satte det igång. Ja, jäklar vilken träning! Efter stretch och allmän uppvärmning var det armhävningar, sit-ups och ljushopp så det stod härliga till. Fullt ös kan man säga. Alla på sin plats i ledet och alltid på instruktörens signal, som i det här fallet var uttryck på koreanska. Barnen hängde bra med och det var nog bara jag som höll på att svimma ett par gånger.
Efter vattenpaus, på order naturligtvis, delades vi upp i mindre grupper och började öva på olika positioner och utgångsställningar för försvar. Här lärde vi oss både att blockera sparkar och slag. Vi provade att kicka mot mjuka kuddar som vi skiftade om att hålla upp och vi fick testa att gå i speciella mönster. Otroligt varierande och kul träning.
Jag såg att det var en hel del av killarna i lokalen som hade svarta bälten och på deras rörelser förstod jag att de var riktigt vassa på TaeKwon-Do. De stod mitt emot varandra, två och två och utförde en ritual med steg och kickar som så ut som en slags dans faktiskt. De tittade hela tiden varandra i ögonen och det var då jag såg den. Kärleken.
Jag vet att det låter vansinnigt, och jag kommer säkert att få en massa skit för att jag säger just så här. Men den fanns där, kärleken och respekten för sin medmänniska. Jag har aldrig varit i en träningslokal som utstrålar så mycket gemensam respekt och sammarbetsanda samtidigt som den är fylld med glädje och harmoni. Både innan och efter varje rörelseschema bugar naturligtvis de två männen mot varandra i största respekt. Och när en övning är färdig, ja det är då det stora pusskalaset sätter igång. Här kelas det så det står härliga till!
Jag måste erkänna att jag blev ordentligt paff första gången jag såg det. Det är ovanligt ute i riktiga världen, eller hur?
Det klappas på kinder, kramas, burras i håret, masseras ömma axlar, rättas till dräkter, knyts skärp, kramas lite till och alltihop med 100 % respekt för den andre och med ett leende på läpparna. Det kan vara två tonårskillar emellan, eller en ung kille och en äldre man. Det kan också vara min lilla Marta som blir omkramad och pysslad med, av en åtta årig kille. Eller varför inte en tjej på fjorton som fixar till mitt hår efter ett hårt pass. Här bryr man sig om sin medmänniska. Man vågar ta i varandra, oavsett kön eller ålder. Det är häftigt, jag lovar!
TaeKwon-Do är en koreansk form av självförsvar. Dess ursprung går tillbaks cirka ettusentrehundra år i tiden, men den moderna formen av sporten grundades 1955 av Gen. Cho Hong-Hi. Ett par av de mål man strävar efter är artighet och okränkbarhet och så här lyder en TaeKwon-Do elevs ed:
Jag ska iakttaga TaeKwon-Do´s grundsatser.
Jag ska aldrig missbruka TaeKwon-Do
Jag ska respektera instruktören och seniorer
Jag ska vara en förespråkare för frihet och rättvisa
Jag ska hjälpa till att skapa en fredligare värld
Jag vet, jag vet, ni tror att jag blivit hjärntvättad och att jag tror att kampsorter bara är utav godo och att alla borde syssla med dem. Naturligtvis inte!
Det finns hundratals varianter på dessa träningsformer och många av dem är säkert både våldsamma och respektlösa. När de sen används av människor som inte känner till grundtanken med självförsvar och rent spel, så kan det bli vansinnigt fel. Kanske lika fel som det kan bli om en bråkstake får tag i en hård golfklubba till exempel. Mot allt detta tar jag naturligtvis avstånd.
Men mötet med vår TeaKwon-Do klubb fick mig i alla fall att se på dessa sporter med helt andra ögon. Man ska inte vara för snabb med att döma, utan att veta. För oss är detta en superbra allround träning för hela kroppen och för hela familjen. Både fysiskt och mentalt skulle jag vilja säga. Och de ord som symboliserar det jag känner varje gång jag hoppar i min vita dräkt är ord som gemenskap, respekt, trygghet, ödmjukhet, självinsikt och en förbannad träningsvärk i låren. Och sen är det ju inte så dumt att få se två karlar kela lite emellanåt.
|
Henrik Von Sydow