Dr Radovan Karadzic, psykiatern som peppade Sarajevos gamla fotbollslag, skrev känslig kärleksdikt och anförde folkmordet på uppemot en halv miljon människor är gripen och ska utlämnas till krigsförbrytartribunalen i Haag. Jag minns ännu hans sista TV-sända hot från podiet i det bosniska parlamentet, från april 1992: 'Om det startar ett krig här i Bosnien, så kan jag lova er att det inte blir några muslimer kvar på slutet."
En vecka senare bröt helvetet loss. Krypskyttar från det centralt belägna Holiday In sköt mot ett fredligt demonstrationståg för ett enat Bosnien, bestående mest av Jugonostalgiker och gamla Titotrogna pensionärer. Hotellpersonalen stormade Karadzics rum för att få tag på honom, hans fru Liljana och dotter Sonja, men de hade flytt hals över huvudet. Strax därefter landade de första granaterna på Holiday In; under de 49 månader som staden var belägrad av Karadzic blev allén framför hotellet ökänd som Sniper Alley. Tidningarna sa att krypskyttarna arbetade på ackord, en skjuten man gav 20 tyska mark, en kvinna 50, ett barn 100: de var svåra att träffa, de små liven.
Under de följande åren fick en omskakad omvärld bevittna ett makalöst barbari, som på sina håll överträffade andra världskriget. Armétrupper som omringade hela samhällen och besköt dem urskiljningslöst till ruiner; kapitulationsvillkor som föreskrev rörelseförbud och särskilda igenkänningstecken för icke-serber; och så till slut veckoslutskrigarna "Tjetnitsi", frisläppta förbrytare ihopfösta med arbetslösa och gymnasieungdomar från Serbien, som svepte hus efter hus och slaktade överlevande. Blodbadets frisläppte en irrationell och hatisk ondska - i Jajce grävde man ut den muslimska begravningsplatsen och vräkte ut skeletten i floden, i koncentrationslägret Omarska fick söner bita loss sina fäders genitalier innan de sågades ihjäl - som dr Karadzic ansträngde sig för att sköta med ett rationellt sinnelag: först samhällets stöttepelare, sedan de intellektuella, sedan de övriga i vapenför ålder. FN:s expertkommission kunde i sitt slutrapport från december 2004 räkna upp till 202 koncentrationsläger för icke-serber och "nationsförrädare" i Republika Srpska.
De flesta är dock ense idag om att bosnienserbernas "president" dr Karadzic var blott ett verktyg för Serbiens ledare, Slobodan Milosevic. Det var dennes säkerhetstjänst RDB som hämtade dr Karadzic och installerade honom som ledare för Serbiska ungdomsorganisationen i Bosnien, förelöpare till det Serbiska demokratiska partiet SPS. General Ratko Mladic förde befäl över den 4:e armékåren i Prishtina, Kosova, innan han förflyttades av Milosevic till Bosnien. Den professionella trupper som sköte de regelrätta striderna för dr Karadzic fick uniformer, löner, vapen, bränsle och radarskydd från Belgrad, liksom också "veckoslutskrigarna" som partiledarna Seselj, Draskovic m.fl. bussade hjälpsamt in inför varje ny "offensiv". Serbiska inrikesministeriets antiterrorstyrka JSN, också kallade "de röda baskrarna" eller "Frenkis pojkar" efter sin chef Frenki Simatovic, tränade manskapet och bistod i strid. Serbortodoxa kyrkans synod tillhandahöll präster som skulle ge välsignelser och syndernas förlåtelser. S.k. intellektuella, journalister, författare m.m. som i årtioden hade ritat fram Storserbiens karta fick fritt fram i landets statskontrollerade medier för att artikulera "den serbiska synen": det var alltid muslimerna som hade börjat först, påståendena om övergrepp var lögner och antiserbisk propaganda, alt. begick alla sidor lika mycket övergrepp - teorin om lika goda kålsupare odlades fram. När Belgrad tappade lusten att leka krig - mycket tackvare USA:s resoluta ingripande - så knuffades dr Karadzic åt sidan och slakten avslutades lika tvärt som det hade börjat. Vid fredsöverenskommelsen i Dayton var den ökände dr Karadzic undangömd likt Frenkensteins monster; avtalet frammörhandlades och signerades egenhändigt av Slobodan Milosevic.
Allt detta vill Belgrad inte kännas vid idag när man gripit och ska utlämna dr Karadzic. Sic transit gloria mundi: mannen som anförde slakten av en halv miljon människor för Belgrads räkning ska få tjäna fädernelandet en sista gång och ensam bära hundhuvudet; Serbien hoppas rentav komma ett steg närmare EU genom att lämnna ut honom. Man hoppas inte helt i det blå heller, eftersom flera EU-länder, däribland också Sverige genom utrikesminister Carl Bildt, vill skänka guld och gröna skogar om bara dr Karadzic och Mladic utlämnas. Som av en händelse handlar det om samma länder som in i det längsta talade om farorna med ett internationellt ingripande mot bosnienserberna. "Att kriga för fred är som att knulla för att behålla oskulden", chikanerade Jacques Chirac jänkarna då (och glömde bort att de fått kriga två gånger för att befria hans hemland). "Serbiens regering visar handlingskraft", hävdar Carl Bildt idag (och glömmer bort att denna består bl.a. av Milosevics gamla socialister).
Sanningen är att dr Karadzic inte var Serbiens sjukdom, utan blott dess symtom - en av folkmördarna absolut, klart hemmahörande i Haags karantän för resten av sitt miserabla liv; men ondskan går djupare än de synliga topparna av alla isberg. Den går djupare än den politiska kast som beordrade folkmorden, eller de militärer och poliser som verkställde dem. Den Galna serbsjukan har i själva verket infekterat hela samhället: rader av intellektuella, journalister, författare m.fl. som skrev och ännu skriver hatiska böcker om De Andra; otaliga skollärare som ännu idag läser stolta högt ur samma böcker till sina skolelever; läkare som förestod tortyr och idag leder medicinska fakultet; biskopar som välsignade heliga krigare för Storserbien som idag leder Serb-ortodoxa kyrkan. Kuriosa: den "liberale" presidenten Boris Tadic satt under Milosevics sista år vid makten som ordförande för parlamentets utskott för samordning av säkerhetstjänsterna. Osv neråt i samhället: den serbiske löjtnant som i februari 1998 ledde massakern mot civila i Drenicaregionen i Kosova har idag överstegrad och jobbar som lektor på Serbiens polishögskola! -Symtomförteckningen kan göras ganska lång...
Därför kommer gripandet av Karadzic eller Mladic inte att bota Serbiens sjukdom, lika lite som att spotta ut loskor botar en förkylning. Det Serbien behöver är ett eget 'Vergagenheitsbewältigung', en holistisk och ärlig konfrontation med sitt förflutna och sin framtid, likt det som Tyskland tvingades göra efter andra världskriget. Innan det sker, så bör EU:s ledare tänka två gånger innan de lovar något till serberna.
Shqiptar Oseku, hoppfull
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Shqiptar Oseku
publicerad 23 jul 2008 kl. 08.30:
