Jag är helt förvirrad och på väg att bli galen. Min hjärna spelar mig spratt och jag pratar allt oftare med mig själv. Redan där hade det räckt med kaos, mitt liv hade inte behövt ha mer krångel.
Jag vill inte kalla det problem, för riktiga problem är det inte jag har, ingenting som inte går att lösa. Så därför blir bemärkningen närmast krångel.
Jag har fått sluta skolan nu. En termmin och jag har fått sluta och börja läsa på distans. Varför? Jo, jag blev allergisk mot skolan. Hur bra låter det på en skala? Jag kan inte gå in i min skola utan att bli nästintill kvävd. Min hals svullnar upp och jag ser ut som en blond version av Halvans kompis Helan.
Nu har jag börjat på en ny skola där jag läser ihop med några som är två år yngre. Dessa ungdomar är sjukt uppnosiga. De är som en patrull av mobbningshundar, de väljer ut ett offer och fortsätter hela året.
Skolan är också fylld av rika föräldrars barn. Eleverna bär jackor och kläder som kostar ungefär lika mycket som två av en städares månadslöner, och de flesta av dessa människor vet inget om omvärlden.
De tror att alla lever på lika vilkor.
Om fyra dagar har mitt band en spelning. Det kommer ungefär vara 400 personer där, och vi har inte gjort klart våra låtar än. Illa illa, men det kan ju bara gå på två sätt.
I mitt virr varr finns det alltid en bakgrund, liksom som en tapet som syns i bakgrunden av alla scener som utspelas i mitt huvud. På tapeten sitter mitt livs kärlek.
Ja, det är illa illa att det inte går över så lätt, jag vet inte vad jag ska göra för att komma över honom. det känns som att skära av en del av mig.
Men egentligen kan ju inte något som aldrig varit mitt kännas som mitt. Eller?
Hilda Lorentzon -Troell, Behöver en smäll på käften för att komma i balans
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
