POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Andreas Björsten publicerad 8 mar 2003 kl. 11.45:

Kanske svenskar är bra donatorer

Medier hävdar att svenskarna är rekorddåliga på att donera sina organ, trots att minst 65 procent av svenskarna säger sig vara positiva till organdonation. De anhöriga säger alltför ofta nej.
Det här är en kampanj som till viss del bygger på förtiganden och halvsanningar.

Enligt socialminister Lars Engqvist på DN Debatt den 7 januari avlider omkring 200 svenskar varje år under sådana omständigheter att deras organ skulle kunna användas för transplantation. En fjärdedel av de möjliga donationerna kommer inte till stånd därför att den avlidna inte har meddelat sin vilja och de anhöriga tvekar, skriver Lars Engqvist. Detta vill han ändra på!

Enligt donationslagen från 1996 utgår man från att alla vill donera sina organ såvida man inte uttryckligen sagt nej. De anhöriga har alltså också rätt att säga nej. Lars Engqvist vill genom att ständigt konfrontera medborgarna med frågan öka andelen som är villiga att donera och som också meddelar denna sin vilja.

Håkan Gäbel, samordnare för transplantationsfrågor på Socialstyrelsen, nämner i Aftonbladet den 3 januari fyra orsaker till att alltför få svenskar donerar sina organ i Sverige i dag:

1) Vården har blivit bättre. Läkarna klarar i dag patienter som förr skulle ha dött av sina skador och blivit donatorer.

2) Det finns för få intensivvårdsplatser där patienten kan vårdas i väntan på att hans organ ska tas om hand.

3) Läkarna tycker att det är obehagligt att fråga.

4) De anhöriga säger nej.

Frågan om trafiksäkerheten i olika länder nämns över huvud taget inte. I det fallet är Lars Engqvist ärligare på DN Debatt. Han påpekar att ökad trafiksäkerhet - med exempelvis krockkuddar och bälten i bilarna samt ökad användning av cykelhjälm - har minskat antalet skallskador och därmed antalet möjliga donatorer. Glädjande nog! Vården av patienter med skallskador och svåra inre blödningar i skallen har också blivit bättre, vilket även Håkan Gäbel berör.

Men trafiksäkerhetens roll är central och går inte att komma förbi. Det är just de som skadas svårt och dör i trafiken som är de främsta donationskandidaterna; i övrigt friska unga människor dör mitt i livet och deras organ kan därmed tas om hand.

När det heter att svenskarna är näst sämst i världen på att donera organ (12,1 donatorer per miljon invånare) jämfört med Spanien (32,5 donatorer per miljon invånare) så glömmer man att nämna hur statistiken över trafikdöda ser ut.

I Sverige dog 565 människor i trafiken år 2001. I Spanien dog detta år 4 287 personer i trafiken. Uttryckt i statistiska decimaler dör i Sverige 6 personer per 100 000 invånare - i Spanien 15,2. (Dessa siffror är från slutet av 1990-talet).

Näst sämst trafiksäkerhet har Belgien - som också råkar vara det land som har näst högst andel donatorer efter Spanien. Det finns helt klart ett samband mellan antalet trafikdödade och antalet donatorer i ett land.

Kanske är svenskarna i själva verket duktiga på att donera sina organ när jämförelsen görs på detta sätt?