Många drömmer om att bli författare. Det är i regel en stark och seglivad längtan som sällan släpper sitt grepp om medvetandet, särskilt inte bland de som börjar drömma dessa drömmar redan när de är unga, när tonåren ännu brinner inom dem och framtiden är lika oskriven som de väntande romanerna.
Det handlar inte om att skaffa sig ett yrke eller en enkel väg till ett bekvämt liv med hög lönsamhet som mål. Författarrollen är så mycket mer, så mycket större i framtidsdrömmarna. Den är en del av själva identitet, en del av personligheten. Den säger något om vem man är - eller, i drömmarnas fall: Den säger vem man vill bli, hur man vill bli betraktad och sedd.
Hur många har jag inte mött? Hur många sladdriga manusbuntar har jag inte läst igenom, eller bara bläddrat i under alla år jag varit i branschen? Ser jag tillbaka på alla dessa skrivförsök bildar de tillsammans ett smärtans berg av grusade förhoppningar; all denna kvävda trängtan som kostat så mycket möda, så många timmar och - sedan - så mycket sorg och besvikelse, kanske också tårar och känslor av otillräcklighet.
Några få gick det annorlunda för. De är idag kända namn. Jag minns när jag satt och började läsa manuset till vad som blev en mycket ung Peter Birros debutroman. Redan efter tio-femton sidor stod det klart, bortom alla tvivel. Han kunde skriva. Han hade verkligen något att berätta.
Och nu har nyligen en ny termin börjat. Numera finns det som bekant författarutbildningar. De finns inte längre enbart på folkhögskolor och andra liknande inrättningar där man kan utgå ifrån att en annan, mer friare anda råder. Nej. Lunds universitet ger sedan ett antal år tillbaka en tvåårig kurs i ämnet.
Författarskola? Kan man verkligen utbilda sig till författare? Jag tror inte det. Jag finner blotta tanken en aning suspekt. Den bygger på en paradox, på en inbyggd motsättning. Sanningen om skrivandet är desto enklare. Det finns endast ett sätt att lära sig skriva och det är lika hopplöst krävande som slitsamt hårt. Genom att skriva, skriva och skriva ännu mer. Dessutom måste man läsa stora mängder med god litteratur och aktivt lära sig av den.
En bra övning i skrivandet - om vi för en stund ser det som ett hantverk - är att skriva pastischer på författare som äger en särpräglad stil. Fyll två sidor om ett fullkomligt godtyckligt och gärna trivialt ämne och härma efter bästa förmåga den stilsäkre författarens manér och språkliga idiosynkrasier. Ta sedan en annan författare och gör samma sak. Och sedan en tredje och fjärde. Den sortens övningar kan i optimala fall underlätta att förstå vad det är som är själva anden i det skrivna maskineriet, om uttrycket tillåts.
Ändå handlar skrivande om en annan färdighet. Den som vill bli författare måste - till varje pris - finna sin egen stil. Det är en lång och svår väg. Den kommer inte i första taget, och den kommer i regel inte av sig själv. Och det är här som tanken på en författarutbildning skär snett, och skär snett ordentligt. Som förutsättning för dessa utbildningar finns med nödvändighet en föreställning där boken enbart är en vara bland alla andra varor: Tvål eller romaner, schampo eller deckare spelar ingen roll. Ser man på böcker på det fyrkantiga och förnedrande sättet, ja då kan man självfallet och tveklöst lära sig att skriva på en kurs.
Då är den individuella rösten redan tystad, det säregna redan utslätat, det genuina redan avskalat, kärnan krossad. Den egna vägen är reducerad till en bred, enkelriktad och urtrist motorväg. Och en sådan litteratur är då jag sannerligen ingen större vän av. Bokpalltänkandet och försäljningsstrategin tränger därmed in på ett tidigt stadium och riskerar förstöra den ursprungliga talang som kanske fanns som ett frö som aldrig tilläts slå rot. Den som kunde bli originell, den som kunde bli en ny viktig författare, kvävs av en konformism, en strömlinjeformad liktriktning som finns inbyggd i det tänkande som ligger till grund för tanken på kurser i skrivande.
Att det är berättigat att vara kritisk mot dessa kurser och vad de leder till, bevisas nog av det enkla faktum att utbildningen vid Lunds universitet har lagt ut ett långt försvarstal för sin utbildning tillsammans kursbeskrivningen och litteraturlistor. "Kan man lära sig bli författare?", står det som rubrik.
Jag har då aldrig sett att läkarlinjen behöver skriva: "Kan man lära sig bli läkare?"
Crister Enander, skribent, författare.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
