KROPP & SJÄL
Artikel av Anna Drangel publicerad 28 apr 2005 kl. 15.16:

Kan man älska en kallblodig mördare

Jag inser att det kan låta konstigt, men jag älskar honom.

Sourze är nästa generations dagstidning - Skriv själv i den! - se vilka som redan gjort det

Jag gör allt för honom. Han är helt enkelt upphöjd över skyarna. Han sover bredvid mig varje natt. Kommer sent på kvällarna. Han till och med snarkar, men det gör inget, jag älskar honom ändå.

På nätterna är det ett evigt rännande ut och in. Fullmånenätterna är absolut dom värsta. Han är som tokig. En riktig vampyr.

Han får den bästa maten man kan tänka sig. Jag till och med kokar fisk till honom, rensar strömming, lägger upp maten fint. Men det räcker tydligen inte. Han vill ha mer. Han vill ha blod.

På morgonen så ligger bytet där på dörrmattan. Han sitter en bit bort och slickar sig. Tittar stolt på mig och vill ha beröm. "Se vad jag har tagit hem. Mat till oss!" Jag försöker tacka honom på mitt sätt - ett tillgjort leende och "vad duktig du är!". Tar hand om den döda lilla näbbmusen med sina kolsvarta små ögon som fortfarande är fastlåsta i skräck. Morrhåren som precis slutat darra. Framtassarna fint ihophållna ovanför magen. Skickar en hälsning till musens familj och släktingar och går och gräver en näbbmusgrav åt honom.

Nästa morgon. En talgoxe har gjort det ödesdigra misstaget att flyga in på verandan och bli fast där. En dödskurs som bara kan sluta på ett sätt. De andra fåglarna förstår. De sitter därute och väsnas. Jag hinner inte. Han är före - min älskade katt med känsla för blod. Så där ja! Då åkte talgoxen sin första tur upp i luften. Jag hinner inte. Den är för skadad för att jag ska hinna rädda den. Kisse ligger på rygg och jonglerar talgoxen fram och tillbaka mellan tassarna som värsta cirkusartisten. Jag kommer fram och han lämnar den lilla talgoxen där på marken. Reser sig upp slickar av sig och går iväg med svansen stolt rakt upp. Han är inte intresserad längre. Ännu ett byte för mig att ta hand om. Jag får gräva en ny grav och skicka ännu ett förlåt å min katts vägnar till fågelvärlden.

Så där fortsätter det. Han är en riktig killermachine. Någonstans känner jag en viss stolthet att han trots sin höga ålder är så snabb i reflexerna. Det är svårt att få det att gå ihop. På dagarna lojt sovande i sin korg, för att på tidiga mornar förvandlas till en best. Är det där den typiska omhändertagande kvinnliga sidan inom mig som gör att jag fördrar. Låter det passera. Det där med att jag föder en mördare i mitt hus. Men en sak har jag i alla fall förstått - jag kommer aldrig att kunna förändra honom. Den instinkt han bär på ligger så djupt att den är omöjlig att ta ifrån honom. Och någonstans är det som det är. Jag matar fåglarna. Katten dödar dom. Och livet går vidare.

Anna Drangel,

Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook

SENAST IN

KROPP & SJÄL

Foto: Privat

Det självklara är inte alltid självklart
Mina barn har fått den villkorslösa kärlek som borde vara en rättighet för alla människor.

Birgitta Stiefler

KROPP & SJÄL

Foto: flickr/Generationbass.com (BY CC 2.0)

I boxningsringen med ADHD
Krossa okunskapen i samhället, om neuropsykiatriska funktionshinder, med en rak höger! Linda om individen med liniment och bygg upp förståelsen hos politiker, skolpersonal och medborgarna med hjälp av informationsspridning.

Embla Petrovski

KROPP & SJÄL

Foto: flickr/Will Clayton (BY CC 2.0)

Börjar jag bli en gubbe?
Om man lyssnar på samma radiokanal som sina barn, då kan det väl inte vara så illa? Jag kan ju till och med texten till låtarna ibland.

Angus Liddell

KROPP & SJÄL

Foto: flickr/Katie Tegtmeyer (BY CC 2.0)

Biverkningarna av p-piller är katastrofala
Tillsätter du kroppen ämnen som inte ska vara i ditt känsliga system, så måste det förr eller senare bli biverkningar.

Pia Isaksson

KROPP & SJÄL

Foto: flickr/KRO-media (BY CC 2.0)

Och han föll för ett leende
Ett enda leende kan lysa upp hela världen för en människa. Tänk er vad tio leenden kan göra. Tänk er vad hundra leenden kan göra. Eller tusen!

Johnny Johnsson

KROPP & SJÄL
När farsan dog i steget
Det är en märklig känsla att förlora en förälder. Man har, i bästa fall, två försök att hinna vänja sig. Det gör man inte.

KROPP & SJÄL

Foto: flickr/Nina Matthews Photography (BY CC 2.0)

Tänk om jag kunde säga "tänk när"
Jag skulle vilja skriva om förlusten av ett barns stolthet. Jag vill skriva om en krossad dröm. Jag vill skriva om en av de gånger jag gett upp.

Stefan Whilde

Regina Németh

flera

OM DENNA ARTIKEL:

Om skribenten
Anna Drangel

Publicerad:
28 apr 2005 kl. 15.16

Skriv ut artikel

2999 Läsare:

Dela:

Betyg: 2,7 / 29 röster

FLER ARTIKLAR OM SAMMA ÄMNE:

Pest, kolera, inhysehjon och backstugusittare
Isabella Mendrix

Bloggare vs kossor
Isabella Mendrix

Regn-semestern är över
Angus Liddell

Blommorna har aldrig dött fortare!
Maria Sågå

Hur gick det med nyårslöftena?
Maria Sågå

DE SOM HAR LÄST DENNA ARTIKEL HAR OCKSÅ LÄST:

Livet efter trettio är inget liv
Emma Färnström

Aftonbladet suger pung
Stefan Holmqvist - SHQ

Feminismen bär skulden till att vi mår så dåligt
Suzanne Qrunell

FLER ARTIKLAR I SAMMA KATEGORI:

Det självklara är inte alltid självklart
Birgitta Stiefler

I boxningsringen med ADHD
Embla Petrovski

Börjar jag bli en gubbe?
Angus Liddell

FLER ARTIKLAR AV SAMMA FÖRFATTARE:

Massmordet i Norge - en akt av en ensam
Anna Drangel

Det är dags för världen att agera
Anna Drangel

Mardrömmen i Japan
Anna Drangel

Avancerad sök...

Förstasida Skriv på Sourze Om Sourze > Dagens kommentarer Sourze forum ny Politik & Samhälle Näringsliv Sport Media Kropp & Själ Sex & Kärlek Skönhet & Mode Kultur & Nöje Mat & Dryck Resor Litteratur & Poesi Illustratörer

Vår idé Så här funkar det Publicistiska regler Frågor och svar Kontakta Sourze Användarvillkor Wap

	Fredag den 10 februari 2012	Ny användare \| Logga in