Inte för att opinionssiffrorna är bättre för borgarna utan för att jag läst sossarnas valmanifest och hört diverse utfrågningar av Persson och Nuder. Detta tillsammans med en allmän känsla av att många tidigare (s) väljare har fått nog.
Persson kommer förmodligen inte heller - åtminstone inte med någon trovärdighet - kunna skrämmas med exemplet USA i allt från sjukvård till socialbidrag. Det beprövade vapnet har borgarna ganska effektivt vridit ur händerna på Persson.
Nu skall genast sägas att alla partiers valmanifest, åtminstone när det gäller löften, skall tas med en stor nypa salt. Men manifest, valplattformar eller vad man nu än kallar det, brukar ju ändå, om man skalar bort kortsiktiga löften, spegla ett partis viljeinriktning och här är tomheten hos (s) gigantisk vill jag lova.
Utfrågningarna av Persson har förstärkt intrycket av (s) som ett trött och oinspirerat parti, präglat av självgodhet och som numera tycks sträva efter makten enbart för maktens egen skull.
I valmanifestet för (s) får man förgäves söka efter tankar om hur man skall skapa förutsättningar för nyföretagande och fler jobb. Att det finns problem i dagens skola och att integrationspolitiken inte varit något lyckokast, får man inget intryck av. Lite hårddraget kan man säga att det enda som (s) tycker saknas för att samhället skall vara perfekt, är lite fler och högre bidrag.
I sammanfattningen av valmanifestet på sex punkter talas bara om ökade statsutgifter, bidrag och ersättningar. Stringens och framtidsvisioner har ersatts med floskler av typ "Sverige - en förebild i den gröna omställningen" och "Sverige skall gå i täten med trygga jobb, kunskap och ny teknik".
När finansminister Nuder fick frågan i SVT:s Agenda häromkvällen om vilken enskild punkt han tyckte var viktigast i valmanifestet så sa han: "Det jag prioriterar högst, och det som jag vill lägga först - det är tandvårdsreformen". Hans uttalande avspeglar på fint sätt perspektivlösheten i (s) politik och partiets uppfattning om tillståndet i Sverige.
Lyssnar man sedan på Persson så tycks han i mångt och mycket helt ha glömt att (s) varit vid makten i snart 70 år, varav 12 år nu på raken. Eventuella sprickor i välfärdssamhället anses vara en följd av borgarnas (Ni vet: arbetarnas fiende, fackets bödlar och välfärdens dödgrävare) medvetna ondska under sina få år vid makten.
Själv har jag varit rätt övertygad om att så länge fler och fler blir beroende av stat och kommun för sin försörjning, antingen genom anställning i den offentliga sektorn eller via bidrag, kommer det att vara svårt rubba den socialdemokratiska regeringsmakten. Detta helt oavsett borgerliga partiers förslag, enighet eller splittring.
Mycket riktigt satsar också (s) stort på att tillfredställa denna grupp. Allt till ackompanjemang från stödpartiet (v) som går till val på 200,000 fler jobb i den offentliga sektorn och 6 timmars arbetsdag.
Men sannolikt har nog många bland de grupper som (s) nu flörtar vilt med upptäckt partiets brist på visioner och dess allmänna trötthet samt att den offentliga sektorn inte är den samhällsorganism som grundar välfärden. Jag tror också många inser att efter varje högkonjunktur kommer en lågkonjunktur. Och vad händer då, när så lite händer nu med jobb och annat?
Trixandet med arbetslöshetssiffrorna, förtidspensioneringarna av fullt arbetsföra, fusket och överutnyttjandet av sjukförsäkring och ersättningen för vård av sjuka barn, det galna friåret och en utnämningspolitik som är genomkorrupt, gör säkert också sitt till att många tidigare (s) väljare nu är tveksamma.
Därför är jag - numera - försiktigt optimistisk inför en borgerlig valseger. Inte så mycket beroende på borgarnas skicklighet utan mer på (s) trötthet, brist på verklighetsuppfattning och nonchalans.
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Lars Nilsson
publicerad 22 aug 2006 kl. 16.12:
