Följande betraktelse handlar endast om Kalas-turnéns stopp i Göteborg. Där var vädret strålande när turnén dök upp den 20:e juli. Och Röda Sten är ju en så utmärkt festplats sådana dagar - med havsvattnet glittrande i bakgrunden och Älvsborgsbron som mäktig utsmyckning.
Jag missade demo-bandet (ett synnerligen trevligt initiativ annars - att låta lokala, okontrakterade förmågor uppträda på detta stora evenemang) och hann bara se Hellacopters slå de sista ackorden. Konstaterade att ljusmannens arbete verkade en smula överflödigt men att han verkade lägga ner mycket krut på det trots solskenet. De enda banden jag såg var de enda jag ville se - Kent och Thåström.
Kent gick på före Thåström. Långt före. GP:s recensent delade dagen efter konserten ut fem obegripliga fyrar. Det är ju trots allt det högsta betyg publikationen ifråga håller sig med och då torde det betyda att framträdandet var bland de bästa recensenten sett och hört. Men det var inget märkvärdigt. Det var precis vad man kunde förvänta sig om man lyssnat till deras senaste platta "Vapen och ammunition". En platta som ju visserligen är utmärkt, men live tillfördes låtarna ingenting. Alla intron var förinspelade och även fortsättningarna lät för det mesta exakt som på skivan. Och det var framför allt från senaste plattan de hämtade kvällens konsertmaterial, även om vi naturligtvis fick höra några lite äldre saker också. Som "Om du var här" och den avslutande låten som lyssnarna kunnat rösta fram via deras hemsida (men dessvärre inga "Blåjeans"...) Inte heller scenshowen var något särskilt att tala om - Joakim Berg mumlade visserligen fram några ord om socialismen men mellansnacket var i övrigt inte särskilt inspirerande.
GP:s recensent hade i alla fall vett nog att kalla deras musik för "gitarrpop". Snacket om att Kent skulle vara "Sveriges enda rockband" som en del andra musikskribenter har dragit igång begriper jag mig inte alls på. Det är svårt att vara ett rockband när den presumtive "rocksångaren" låter betydligt mer som en musikalbög.
Thåström, Chips, Per Hägglund och de andra medverkande under kvällens sista nummer vet däremot hur man spelar rockmusik. Det är så mycket rock att det - i det fallet - är oerhört svårt att hitta någon svensk motsvarighet. Och det är oerhört bra. Här på scen blir låtarna till någonting annat än på platta - och i många fall till mycket mer. Som i Imperiets "Jag är en idiot". Thåström valde att spela hälften av låtarna från senaste "Mannen som blev en gris" och hälften av låtarna från förra "Det är ni som är dom konstiga, det är jag som e normal". Plus några av Ebba Gröns ("Vad ska du bli?") och några av Imperiets. Thåström sjunger lika bra som någonsin och det är kul att Imperiets Per Hägglund är med, inte bara och skriver låtar utan också på scen - även om han knappt hörs bakom gitarrerna. För det är de som är i förgrunden. Det är mycket gitarr. Och mycket energi. Ruskigt mycket. På scen är Thåström sig lik och det vore att ljuga att påstå att hans mellansnack skulle vara mer inspirerande än Jocke Bergs (även om han säger "Tack!" ovanligt många gånger och avslutar med "Ha en trevlig kväll!" - när den trevliga kvällen redan är slut...)
Allra bäst är det i det nämnda "Jag är en idiot", i förra plattans "...ingen neråtsång" som Thåström gör själv med gitarren och i avslutande "Blå himlen blues" - som är outsägligt bra. GP:s obegriplige recensent Daniel Levin (tillika före detta frontman i insomnade gruppen Räserbajs) delade ut tre fyrar och hittade på malplacerade ord som "gothfernissa".
Arrangörerna hade sannerligen lyckats med att få tag i rätt artister. Både Kents och Thåströms senaste skivor har sålt bra och fått goda vitsord. Biljetterna var slutsålda och det sades att 10.000 personer befann sig på konsertområdet vid Röda Sten. Dessvärre gjorde sig arrangörerna också skyldiga till ett par missar. När man inte lyssnade på musik stod man i kö för att köpa öl eller andra förfriskningar. Fast kö är helt fel ord. Man gick in på andra sidan ett stängsel, knödde sig in i ett folkhav och försökte ta sig fram till den hägrande bardisken i fjärran. Att ha fyra stycken personer bakom denna bardisk med uppgift att servera de tiotusen framför är ordentligt korkat och bäddar för irritation. Risken för slagsmål torde öka avsevärt. Efter att ha stått i denna trängsel, som vi för skojs skull kan kalla "kö", pressad som en picnicbog i tjugo minuter kan jag intyga att det rinner till ett par droppar adrenalin extra. Man hade ingen chans att ta sig någonstans för egen maskin utan fick snällt vänta tills folkhavet böljade i rätt riktning. Döm om min förvåning när jag till sist slungas in i bardisken och den rakade mannen bakom den vrålar till mig: "Backa!" Och upprepar detta med en dåres envishet, trots att jag förklarat att jag inte kan röra mig. "Backa för helvete! Annars får du fan ingen öl!" Under all kritik. Som tur var slungade folkhavet då mig vidare till mannen intill honom som inte såg några problem i att servera mig som alla andra (vilket väl också var hans arbetsuppgift..?)
När man så lyckats erövra sina öl sätts man först på rejäla prov när man ska vända och ta sig igenom trängseln i andra riktningen. Men det går lättare. Förmodligen just tack vare att alla andra strävar åt motsatt håll. Sedan visar det sig att man inte får ta med sig sina erövringar in på konsertområdet (om man inte heter Patrik Sjöberg) - de måste avnjutas på den sida stängslet där man nu befinner sig. Vad är poängen med det? Är syftet att motverka fylla är jag fullständigt övertygad om att man gjort sig en rejäl björntjänst eftersom alla nu stod tryckta längs staketet och svepte ölen för att hinna in och se sina idoler spela. Vilket förstås får helt motsatt effekt. Och som om det inte vore nog med allt det man fått utstå för att få dricka den öl man betalat 40 spänn för visar det sig att den typ av plastflaskor med skruvkork som "Familjen" väljer att här servera läcker som såll - och man får till sist bara i sig hälften av det man betalat för. Det är enkelt att konstatera att det inte är mödan värt.
Så till nästa år föreslår jag att man har betydligt fler utskänkningsställen - gärna några placerade inne på själva konsertområdet. Och att man ser till att få tag i lika bra artister som i år.
Lasse Franck, Redaktör, artist, pappa mm.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna Linusson