Hur många kvinnor har inte varit med om att en man viner förbi och gasar som en blådåre. Mannen beter sig som om fordonet vore en del av honom själv och visar på vilken enorm virilitet han besitter. Man kunde tro att män hade en gen som gör att de, från 18 år och uppåt, utvecklar en bil någonstans mellan hälsenorna och det som sitter lite högre upp. Ju högre testosteronhalt - ju snabbare och rivigare kärra.
Tankarna på en "wrommande" man får dem att likna gorillor som slår sig för bröstet och sedan kastar sig upp för lianerna.
Det verkar vara ett beteende som hos de flesta handjur. Att visa hur manliga och modiga de är. Bara med den skillnaden att rivstarta en B-I-L inte k-a-n vara medfött!
Och de här improssiva maneérna visar människohanarna dessutom upp i en tid då inte kvinnor vill veta av att män är starkare än dem själva. Feministerna ser självklart med avsmak bort på något "intressant" stolpskott när mannen malligt glider förbi med guppande häl.
Ändå gillar vi kvinnor de blanka, stylade och dundrande maskinerna. Vi tycker alltid att männen däri verkar ha ett underbart liv och veta att de är män.
Som om det hela vore instinktivt.
Någonstans där inne vet de flesta feminina med oss att vi vill vara beskyddade och ha en modig man som tar tag i allt. Vi vill bli betraktade som väldoftande fjärilar med goda hjärtan. Som om vi bara existerade i männens drömmar och skulle försvinna om de petade på oss, och vi vill vara jävligt speciella. Vi vill ha våra nagel- och matnojor ifred.
Det gör oss lyckliga att veta att vi är kvinnor.
Ärligt! Männen vill också ha oss sådana, fastän de säger sig vara feminister.
Män och kvinnor har tappat sina identiteter, men vi har kommit på att vi kan kamoflera det i de moderna vrålåken :)
Anna Danielsson, Pionjär
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
