 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Gustav Fridolin JR
publicerad 19 aug 2002 kl. 12.04:
Kärnkraften behövs inte alls!
Kärnkraften är ren, skriver Sven-Erik Sundberg. Kärnkraften är säker, fortsätter han. Och några alternativ finns givetvis inte. Det är hög tid för lite mytmord.
De som äger kärnkraften representerar mäktiga intressen. Så mäktiga att myter som de i decennier försökt sprida oskyddat fått slå rot.
För det första, kärnkraften är sannerligen inte ren. Enda utsläppet är inte, som Sundberg skriver, "varmt vatten i havet". När man bryter uran som sedan ska användas för att producera el i kärnkraftverken så går såväl miljö som människoliv till spillo. Faktum är att uranbrytningen är en så vidrig industri att vi inte bryter något uran i Sverige, trots att vi har Europas bästa fyndigheter. Det skulle helt enkelt inte fungera med svensk lagstiftning för miljö och arbetares rättigheter. Istället låter vi aboriginerna i Australien, indianerna i Kanada, urbefolkningar i Afrika och de fattiga i Ryssland lida för att vi ska kunna ha kärnkraft. I staden Krasnokamensk i Ryssland där man bryter uran är miljön i det närmsta helt död och frekvenserna av leukemi, cancer och plötslig spädbarnsdöd är betydligt högre än i övriga Ryssland.
För att kunna använda uranet som bryts måste det anrikas, göras redo för användningen. Vid anrikningen
släpps förutom radioaktivitet mängder av kvicksilver, bly och arsenik, tre av de värsta miljögifterna vi känner till, ut. Genom hela processen frigörs också koldioxid, boven i dramat när man pratar om växthuseffekten, ut i atmosfären. Halterna av koldioxid är faktiskt så höga att man kan jämföra kärnkraftsel med oljeel, just när det gäller att spä på växthuseffekten. Även vid själva driften av kärnkraften släpps en del gifter och växthusgaser ut, i FN-rapporter har man kunnat läsa att svenska kärnkraftverk faktiskt i det här avseendet är de miljöfarligaste i världen.
Slutligen har vi en stor problematik kring avfallet. Nobelpristagaren Hannes Alfvén skrev en gång att "Varje gång en familj lagar en middag med hjälp av kärnkraftsel produceras automatiskt en mängd plutonium i kärnkraftsreaktorn som räcker för att ta livet av hela familjen. Tio gånger om.". Vi vet fortfarande inte vad vi ska göra av detta avfall, som är dödligt farlig i en sådär 10000 år. Att gräva ner detta dödens grundämne i jorden, Pluto var som bekant den grekiska dödsguden, känns knappast som en säker lösning när man talar om sådana tidsperioder.
För det andra, kärnkraften är inte säker. De stora olyckor vi haft; Harrisburg, Tjernobyl, Toika Mura, har alla berott på den berömda mänskliga faktorn. Svenskar är troligen lika klantiga som amerikaner, ryssar eller japaner. I Oskarshamn höll för några år sedan exakt samma sak som hände i Tjernobyl att hända, tack och lov hann man här hindra att en härdsmälta utvecklades. Men ingen vet om man lyckas nästa gång. Visst, kärnkraften i Ryssland är en tickande bomb i än större utsträckning än våra svenska. Men vi kommer aldrig med trovärdighet kunna få dem att
avveckla sina verk, om vi inte visar att det går här hemma.
För det tredje, det finns alternativ. I Sverige använder vi mer el än någon annanstans i världen. De svenska industrierna slösar enormt med el. Genom en skatteväxling, som gör det billigt att anställa folk men dyrt att slösa med elen, skulle vi lätt kunna spara in knappt hälften av den el som kärnkraften idag står för. Genom effektiviseringar av den vattenkraft som redan är byggd, en del vindkraft och solkraft, stora satsningar på biobränsle och energiskog och ett system där elintensiva industrier kan använda värmen i processen som energi, så kan vi lätt klara oss utan också den andra halvan av kärnkraften.
Att avveckla kärnkraften i Sverige idag vore alltså inte särskilt svårt. Reaktorerna vi har är gamla, slitna och går med ekonomisk förlust. Låter man bara de bära sina egna kostnader utan hjälp från skattepengar så kommer ägarna vara tvungna att stänga självmant. Då kan vi istället satsa på att bygga upp alternativen. Problemet är idag att den svenska energipolitiken styrs av sossarna, centern och vänstern. Den så kallade "avveckling" som de står för innebär att kärnkraften kommer vara kvar i Sverige i säkert 30-40 år till. S, c och v har svikit kärnkraftsmotståndet och det som behövs nu är ett starkt grönt parti som faktiskt kan pressa på för en verklig avveckling.
|
Michael Lundahl
