- Du har inte erfarenhet som lärare i Sverige. - Jag har högre utbildning än en svensk dagislärare och flera års erfarenhet i Polen. - Men det är annorlunda här i Sverige. - Jaha, har svenska barn andra känslor än polska? Ska man behandla dem annorlunda menar du? - Eeeh, nejmen tyvärr. Det är fyra andra som vill ha jobbet. Och de är svenskar.
Min mamma har bott i Sverige i sju år och pratar bättre svenska än många invandrare som är födda här. Man skulle kunna tro att hon var svensk om inte för brytningen. Ajdå, hon lyckas inte ha koll på en och ett ibland och säger "inte" på fel ställe då och då. Neej, hon är nog inte kompetent till att bli lärare i Sverige. Men det behövs lite städare däremot. eller hur?
Folk snackar om att det är svårt att inte tycka illa om invandrare ibland eftersom det oftast är "svartskallar" som rånar en på stan. Detta är den senaste ursäkten till att särbehandla folk som råkat föddas i ett annat land, fy skäms på dem.
Min mamma vill hem till Polen och jag undrar ibland varför, eftersom Sverige är så bra. Men sedan förstår jag nog ändå. I Polen är hon en utbildad pedagog med en karriär inom musikvärlden bakom sig. I Sverige är hon en arbetslös invandrare.
Är svartjobb och arbetslöshet invandrarnas stora intresse och mål här i livet? Inte? Varför råkar då en majoritet av utlänningar sysselsätta sig med dessa "jobb" om dagarna? Nu pratar jag om den första generationens invandrare, som inte är födda i Sverige. De kanske är lata, de där svartskallarna, sitter gärna i soffan och försörjer sig på socialbidrag? Men trivs de verkligen? Skulle de inte heller tjäna egna pengar och göra något vettigt om dagarna? Många vill inte lära sig svenska språket och vill inte vara en del av det svenska samhället. Detta tycker jag är tråkigt, men felet kanske inte ligger hos dem. Hur välkomna är de egentligen att kliva in i det svenska samhället, på annat vis än att städa sig in?
Jag redigerar texter om dagarna. Stavfel hos svenskar förekommer oftare än jämt och det är okej för deras efternamn slutar på "sson" eller andra magiska bokstäver som tyder på att det är ett svenskt efternamn. Synd att något så irrelevant som ett namn ska vara inkörsporten till respekt.
Min mamma gör aldrig stavfel på polska. Och det är ingen som tänker på att svenska är hennes andra språk. Vad händer om du som svensk drar till Polen? Du blir invandrare som bryter i ett för dig främmande land och folk vägrar anställa dig eftersom dem inte tror på din kompetens, fast du hade ett bra jobb i Sverige. Sjukt eller hur? Välkommen till invandrarnas värld.
Ahmed Abdullah och Mikael Svensson. Vem skulle du anställa? Ska invandrare behöva byta namn för att bli accepterade i vårt samhälle? Shit, det är ju som att ändra på sin identitet. Ändå är det så många som gör detta. Jag tänkte själv på att byta efternamn förut, men det är nästan som att fly undan och acceptera rasismen. Jag heter skitkonstigt och jag ska armbåga mig fram om jag måste och till slut, tillsammans med andra stolta invandrare, höja ribban när det gäller hur vi blir bemötta.
"Men du är ingen riktig invandrare", får jag höra ibland. Jag kommer från ett annat land, vilket måste betyda att jag är en invandrare, en riktig sådan. Men nuförtiden verkar ordet "invandrare" vara synonym till "kriminell", "turk", "flykting" och så vidare.
Om inte för mitt utländska efternamn så skulle ingen fråga om min bakgrund. Jag är blond och talar flytande svenska. Men sätt en slöja på mitt huvud, så är jag inte längre säker på om jag kommer bli en framgångsrik journalist.
Kasia Narkowicz, en blond svartskalle
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
