KROPP & SJÄL
Artikel av Tage Nörgaard publicerad 26 maj 2011 kl. 06.00:


Bild: Tage Nörgaard

Känn dig själv!

Känner jag verkligen mig själv tillräckligt för ett hållbart förhållande? Är jag en av de partners som mamma brukade varna mig för? Är jag verkligen mig? "Är det jag som drömmer att jag är en fjäril, eller är det en fjäril som drömmer den är mig?"
Ta det nu lugnt! Jag är inte mer schizofren än vad som är normalt. Vad jag försöker visa med min inledning är att språket i sig innehåller en slags verbal schizofreni. Pronomen som "jag" och "mig" kan ställa till med en besvärlig splittring när vi försöker beskriva oss själva. Det är ingen tillfällighet att den tidiga psykiatrin var tvungen att uppfinna pronomen som "jaget" "överjaget", "detet" och "självet".

I vår kultur är schizoida förhållningssätt ganska normala företeelser och detta är kanske inte i sig anmärkningsvärt. Det är relevant och nödvändigt att relatera det trendiga "känn dig själv" och den ständigt uppdaterade frågan "vem är jag?" till sådana kulturliga förhållningssätt.

Det är viktigt att komma ihåg att den normala kulturliga (sociosomatiska?) schizofrenin först diagnostiseras som sjukdom när människor får besvär att fungera på jobbet och i sociala sammanhang. Den kulturliga schizofrenin tycks vara betingad av en egendomlig förutsättning: Människan måste ha bevarat förmågan att reagera friskt för att kunna bli sjuk! Reagerar vi inte friskt så är vi friska, reagerar vi friskt så blir vi sjuka. Sundhet, sjukdom, frihet och normalitet är relativa begrep som gör hela vårt referenssystem oklart och dubbeltydigt.

"Känn dig själv!" är en uppmaning som bara kan följas med stora komplikationer. Vi kan inte begripa vår egen hjärna. Något sådant var aldrig nödvändigt för människans överlevnad. Det viktiga under evolutionsprocessen var att begripa vad som hände därute, inte vad som hände härinne.

"Känn dig själv" är ett uttryck som bara får mening om vi kan se oss själva utifrån. Kan vi göra det? Har vi lärt oss "konsten att sätta oss bredvid oss själva"?

Vad är då medvetande? I vår kultur tycks det ofta bara vara en förträngningsmekanism som söker hålla "verkligheten" borta. Men annars? Enligt historiska studier är dagens medvetandebegrepp knappast mer än 3 000 år gammalt. "Ett medvetet jag", har bara funnits i 100 generationer. Det är fullt möjligt att det kan ha funnits ett människosläkte som talade, bedömde, resonerade, löste problem och gjorde de flesta andra saker vi själva gör, men som ändå var helt utan medvetande. Medvetande tycks spela en mycket mindre roll i människans liv än den västerländska kulturen har velat medge.

Vetenskapliga undersökningar av medvetandefenomenet har de senaste åren visat att människor uppfattar mycket mera än medvetandet upplever. Vi påverkar varandra och världen mycket mer än medvetandet tror, och den överblick och kontroll över människans handlingar som medvetandet tror sig ha är en illusion. Om det finns fog för subliminal perception (undermedveten mottagning av information) så vet vi mycket mer än vi vet.

För 3 000 år sen handlade människor inte av egen fri vilja, utan på gudarnas befallning. Det vi idag kallar hallucinationer var helt normalt. Människor kunde höra gudarnas röster inne i sig och på så vis få veta vad de skulle göra. Vi kan förövrigt fortfarande höra om människor som gud har tagit kontakt med. "Ske din vilja såväl i himlen som på jorden!"

Hur kan människor helt utan medvetande ha byggt städer, skepp och vägar? Hur kan människor över huvud taget ha fungerat utan medvetande? Kanske är det inte så svårt att föreställa sig. Tänk dig att du cyklar eller kör bil till ditt arbete den välbekanta vägen som du alltid brukar ta. Själva transporten går i stort sett av sig själv; du har gott om tid att låta tankarna vandra medan ben och armar sköter resten. Du håller naturligtvis ett öga på vägen och trafiken, men du hinner tänka på annat också. Du har annat i huvudet, ditt medvetande är på annat håll. "Jag" kan inte cykla, det är "mig" som kan. Eftersom vi oftast tänker på något annat än det vi gör betyder medvetandet inte så särskilt mycket för vår normala funktion. Annars skulle vi ju inte tänka på något annat än det vi gör. Om vi dessutom alltid tänker på vad vi gör får vi aldrig någonting gjort. Kanske är medvetandet inte alls så nödvändigt för en människa som hon själv tror.

Medvetandet är en relativt ny uppfinning, en produkt av historien. Jagbegreppet är en del av denna historiska produkt. Både medvetandet och jagbegreppet är historiska skapelser och därför historiskt föränderliga! Mycket tyder på att det medvetna jagets styre i vår kultur knappast kommer att vara många generationer till.

Går jagets tidsålder mot sitt slut? Har epoker som nazism, fascism och kommunism haft någon sidoeffekt på jagmedvetandet? Får masspsykoser någon betydelse för jagmedvetandet? Fick tillställningar där 20-30 000 människor taktfast skrek "Sieg Heil, Sieg Heil..." eller "Stalin, Stalin!" några efterverkningar för jagmedvetandet? Får likformigheten och ytligheten, massmediernas verklighetsimitationer och konformismen, konsumismen och suget efter anpassning i vår kultur någon betydelse i relation till jagmedvetandets vara eller icke vara? Kan hallucinationer åter normaliseras? Kommer i en eventuell framtid inre röster att säga oss vad vi skal tänka, tro och göra?

"Vem är jag?" Pinkar vi på fel träd? Borde frågan egentligen vara: "Vad är jag?"

Bara en liten kuriositet i detta sammanhang: På en utställning i Danmark ingick som en del av en installation tio el-anslutna hushållsmixrar. I varje mixer simmade en guldfisk. Redan på utställningens första dag förvandlades innehållet i några av mixrarna till fisksoppa. Djurens Befrielsesfront anmälde omedelbart museet till polisen för brott mot djurskyddslagen och polisen beordrade museet att bryta strömmen till mixrarna. Konstnären själv argumenterade att han ju inte hade satt igång någon mixer och att den som slog på strömmen måste vara ansvarig för sin egen handling. Själv ville han enbart ge en bild av ett val!

I det sociala umgänget spelar vi alla teater. Låt det så vara litet oklart om vi verkligen spelar samma pjäs eller om vi spelar rollen i var sin. Som skådespelaren på scenen försöker vi göra ett övertygande intryck på vår publik. Vilka krafter regisserar? På sätt och vis brukar vi varandra som speglar. Jag "speglar" mig i dig, som "speglar" sig i mig och så vidare. Vi berättar vanligtvis otroligt mycket med vårt kroppsspråk. Om vi finner att den bild av oss vi ser i den andres ögon inte är ändamålsenlig för vårt syfte söker vi verbalt och med kroppsspråket att ändra denna bild. Antagligen hinner "jag" inte göra detta medvetet! Det tycks vara "mig" och inte "jag" som agerar. Efteråt kan jag ofta medvetet rekonstruera, "komma i tanke om", vad som hände: "Varför sa jag nu det?" Alla känner säkert situationer där vi har sagt en sak men vårt kroppsspråk har berättat någonting helt annat. "Jo, jag tycker det är otroligt spännande att se alla era familjebilder."

Som tur är finns numera USA-inspirerade kurser där politiker och affärsfolk med flera kan lära sig att ljuga, och dessutom göra det med ett kroppsspråk som också ljuger. Något "framsteg" finns det i alla fall i kommunikationen mellan människor!