Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Yohannis Petersson
publicerad 12 okt 2011 kl. 06.00:
Juholt och Ohlys bojkott av Agenda spelar SD i händerna
"Varför inte stå på samma sida som SD och ändå kritisera dem i det som de röda inte sympatiserar med, istället för att sticka huvudet i sanden? Ju mer SD ignoreras i den offentliga debatten, desto fler välförtjänta sympatier lär de dessvärre få."
När man började röka i 7:an var det såklart inte för att det var gott, efter första ciggen. Som vi alla vet var det endast två faktorer som låg bakom: det var tufft och utmanande. Ett av de tacksammaste tillfällena var när vi stod och bolmade utanför en offentlig entré och något äldre pensionärspar passerade förbi och hon - oftast var det en HON - sneglade på oss och fnyste föraktfullt åt "minderåriga barn som röker". Vi hade på så vis, en liten kort stund, makten över de vuxnas och det fick oss att känna oss större. Med andra ord: vi provocerade med vårt beteende.
Det är inte alltid lätt att hålla masken vid provokationer och det är inte heller alltid som man behöver göra det. Men i demokratins namn och uppdrag är det för mig en hederssak att inte låta mig provoceras av politiska motståndare, särskilt inte om man vill vinna debatten. När dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg 1991 lämnade tv-soffan efter den borgerliga valsegern, på grund av att Ny Demokrati kommit in i riksdagen, spelade han bara det främlingsfientliga partiet i händerna. Det som hände var att diverse politiska kommentatorer - med all rätt - gav Ian och Bert sina sympatier för denna handling.
En liknande incident inträffade även under den senaste valvakan då den kommunistiske vänsterledaren Lars Ohly vägrade att sminka sig i tv-studion tillsammans med SD-ledaren Jimmy Åkesson. Nu bör man kanske inte förvänta sig något annat, från en partiledare som öppet valt en kommunistisk diktator, framför en demokratiskt vald president och som pekat långfinger i tv åt politiska kommentatorn Marie Söderquist. Den 1991 liberale och humanistiska FP-ledaren Bengt Westerberg, som antas sätta en ära i en öppen demokrati, väntade man sig värdigare beteende ifrån. Likaså partiledaren för DET STÖRSTA PARTIET, som tillsammans med Lars Ohly vägrade delta i Agendas partiledardebatt 9/10, för att de då skulle tillhöra samma opposition som Sverigedemokraterna.
Under EMU-valet 2003 lyssnade jag på en ung, fri, liberal debattör vid namn Mattias Svensson. Han var emot euron och deklarerade lugnt och sansat varför han som liberal inte kampanjade tillsammans med de röda euro-motståndarna: "Vi är emot valutaunionen ur skilda perspektiv, då kan missförstånd uppstå efteråt om jag väljer samarbeta med dem." Det är ett beviskraftigt argument om man är en enskild individ, något helt annan är det om man företräder två riksdagspartier och vägrar ta fighten med ett parti som i demokratisk ordning kommit in i landets främsta demokratiska organ.
Varför inte stå på samma sida som SD och ändå kritisera dem i det som de röda inte sympatiserar med, istället för att liksom strutsen sticka huvudet i sanden? Ju mer SD öppet ignoreras i den offentliga debatten, desto fler välförtjänta sympatier lär de dessvärre få.
Trots att jag inte hade nöjet att se söndagens partiledardebatt, satte jag min tilltro till att den skarpa utfrågerskan Anna Hedenmo, liksom skjutjärnsjournalisten Lars Orup på 60-talet, då VPK inte var med på en debatt, ställde presumtiva vänsterfrågor till de deltagande i debatten.
Yohannis Petersson, Konservativ-liberal -demokrat
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
