Jag vet inte hur många som egentligen bekänner sig till den kristna värdegrund som en gång vårt riksbygge vilade på, men för egen del har jag haft en påsk med många uppvaknanden.
Kanske jag kan skylla på fullmånen som lyste upp redan långfredagens natt, men på sistone har jag drabbats av en inspiration som faktiskt skakat mig. Man kan säga att den fått murar att rämna i mitt inre.
Men av all rök av damm och murbruk vid dessa konstruktioners fall blev det ett intet där jag plötsligt fann mig oförmögen att mata den illusion jag närt med så mycket av mitt livsblod.
Alla sjukdomar, allt tankegissel, all denna gnagande ångest som jag närt så länge att jag trott att det var ett gudsförbannat normaltillstånd, allt hör illusionen till. Allt är resultatet av en lögn som bundit mig fast vid rigida uppfattningar.
Nu kanske någon tror att jag vill bekänna låga laster, kanske rentav "komma ut ur garderoben". Men dessvärre är det ingenting sådant. Jag har heller inte för avsikt att predika något evangelium. Det må vara en religiös upplevelse som ligger bakom denna min litania, men den är min högst personliga och kan inte smutsas av någon, vare sig denna någon vill vara min belackare eller min frälsare. Jag kan bara hoppas att ännu fler av oss ville bejaka den. Släppa sargen, för att använda en term ur sportens värld. Det må låta naivt men jag tror att allt fler av oss har börjat se med våra ögon, höra med våra öron, om jag får lov att citera Bibeln i vår sekulariserade värld.
Som kristen, även om jag är säker på att jag inte är det på det viset som många söndersekulariserade tycks uppfatta detta epitet, finner jag det närmast parodiskt att vara en gren på det judiska stamträdet, tillsammans med muslimerna. Tre bråkiga bröder som gör världen till en arena för den största fienden av dem alla. Åtminstone kunde det tyckas så.
Men sanningen är så mycket värre. Och det är om detta vi månde berätta. Och när det händer kommer många människor att stå där med händerna i syltburken.
Och jag hoppas att Gud är god mot alla missdådare, för jag tror inte att vi kommer att vara det.
Fast mest hoppas jag att vi kommit så långt i vår andliga utveckling att min fruktan kommer att vara obefogad.
Anders Braune, En man, alltid i mina bästa år. Glimten i ögat och styvt lillfinger när andan faller på.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
