 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Yohannis Petersson
publicerad 1 nov 2011 kl. 09.46:
Jakten på den försvunna skatten
Nyheterna meddelar att svarthandeln fortsätter inom restaurangbranschen och Skatteverket uppmanar kroggästerna att ta emot kvitto och kontrollera datumen.
Banker på "småländska höglandet", där jag bor, driver kampanj för minskade kontantköp och ökade kortköp. Allt för att förhindra butiksrån, men också för att stävja den svarta marknaden. Liknande krafttag och seriösa åtgärder har tidigare aldrig skådats och det ironiska är att det genomförs av en regering, vars målsättning är sänkt skatt för alla, "många bäckar, gör en relativt stor å", till skillnad mot tidigare regeringar som satt ära i skyhöga skatter och totalt ignorerat incitamenten till att man betalar skatt.
När Socialdemokraterna återtog makten 1994 och därefter genomförde den omtalade saneringen av statsfinanserna infördes en ny skatt: Värnskatten. Ett så kallad nödvändigt ont för höginkomsttagare. Statsminister Ingvar Carlsson och hans nya finansminister och "sanerare" Göran Persson, försäkrade att skatten bara var temporär och genast skulle avskaffas, så snart ekonomin var i balans, detta till borgerlighetens fasa. Under resterande 90-talet opponerade sig den senare konsekvent mot skatten. När det största borgerliga partiet fick ny partiledare, Bo Lundgren, 1999, blev det en skatteextremist som till övervägande del hade skattepolitik i fokus, vilket också ledde till att väljarnas förtroende sjönk under valrörelsen 2002. Sedan kom det nya stjärnskottet, en man med jordnära förankring och återhållsammare attityd till skattesänkningar: Fredrik Reinfeldt. Så vinner denne man valet 2006, bredvid sig har han en vapenbroder i hästsvans, som också är av åsikten att värnskatten bör vara kvar ett tag till. Senast Anders Borg kommenterade värnskattens kvarvarande existens, var under moderatstämman för två veckor sedan, hans förklaring består av en blandning av retoriska och utilitaristiska skäl som: "att den kan tyckas betydelselös att ha kvar och uppfyller en liten del av de totala skatteintäkterna, men det ger felsignaler till stora flertalet skattebetalare om den slopas. M genomför skattesänkningar som ska komma majoriteten medborgare till nytta".
Med beskrivna skatteintäkter till staten, bör utrymme finnas till att återinföra skattereformen "30/50" - från 1990, som i huvudsak går ut på att majoriteten skattebetalar lägger 30 procent i skatt och ingen inkomsttagare ska betala mer än 50 procent i skatt på sista intjänade 100-lapp. En annan idé är proportionell skatt: "platt skatt" - alla betala samma andel i procent i skatt, vilket enligt experter skulle finansiera sig självt. Det kan inte ses som ett egenvärde ens ur socialistiskt perspektiv, att människor med högre inkomster ska avkrävas högre procentuell andel i skatt, om det inte är nödvändigt? En motpol till devisen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov", bör förklara värnskattens slopande med "återbäring tillbaka, åt var och en efter bidrag". Men det finns även en tredje variant: regressiv skatt, det vill säga lägre procentuell andel, ju högre inkomst man har och detta som tack för att man drar in mer skattepengar i kronor till staten, än till den med lägre inkomster. Låter det provocerande rödingar? Knappast mer provocerande än när sosseregeringen Persson 1997, lät särbehandla landets rikaste man H&M-ägaren Stefan Persson från förmögenhetsskatten.
|
