 |
POLITIK & SAMHÄLLE Artikel av Stefan Holmqvist - SHQ publicerad 11 nov 2010 kl. 06.00: Hamid Mir intervjuar Osama bin Laden för Daily Pakistan 1997 Foto: okänd Jakten på Usama Bin Laden"Varför är vi i Afghanistan? Jag funderade lite, jag läste vad andra skrev, jag skrev själv, men det ville sig liksom inte. Det fanns något jag missade, något jag hade glömt. Så marsch tillbaka till källarkivet."I skuggan av den ganska vaga och intetsägande uppgörelsen mellan alliansen, S och MP så har jag suttit och funderat på det där med Afghanistan och varför det går som det går där. Bloggaren Martin Ezpeleta ställde nämligen en fråga: Varför är vi i Afghanistan? Jag funderade lite, jag läste vad andra skrev, jag skrev själv, men det ville sig liksom inte. Det fanns något jag missade, något jag hade glömt. Så marsch tillbaka till källarkivet. Den här särskilt långa texten blev dock kanske inte så mycket svaret på Martins fråga som det blev en analytisk orgie i bästa hindsight-anda över hur vi hade kunnat undvika att vara i Afghanistan in the first place. Det här är berättelsen om Bin Laden, en stackare vid namn Richard Clarke och världens sämsta manhunt sedan en viss svensk länspolismästare började jaga kurdiska fåraherdar 1986. Det finns två skäl till Sveriges inblandning: 1. Det ligger något i det som Robert Egnell, Assistant Professor and lecturer in War Studies på Försvarshögskolan hävdar. "Ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USA:s ögon." Detta är ett av argumenten bakom den debattartikelsom några spöksossar skrev i SvD den 3:e november i år. Jag tycker att artikeln är lite magstark för att komma från S om man tar Göran Perssons flåsande för Blair och Bush och hans svammel om att vi skulle vara "obrottsligt lojala" och så vidare. Han var väldigt mycket "gung-ho" månader efter den elfte september och han hade Bodström med sig som i det närmaste hade en autistisk syn i på det här med krökta och kränkta lagar i kampen mot terrorismen. 2. Försvaret vi hade då var inte försvaret vi har i dag. Utlandstjänst var då något som många ville göra. Det var bra betalt, ballt och lite bang. Försvaret har ju dessutom inte haft ett riktigt gig sedan 50-talet i Kongo och varför ska just SSG, Särskilda Skyddsgruppen, ha monopol på allt som är tufft? De sista åren har det börjat hetta till runt Mazaar ar Shariff och de soldater vi nu har hemma i Sverige tar sig nog en funderare eller två om det där med utlandstjänst, som är ett indirekt krav i nya kontraktet numera. Men det här med USA och varför man härjar och har härjat så länge i Afghanistan... Vi får gå tillbaka i tiden en bit. Mer än 10 år faktiskt. USA hade nämligen en oplockad gås med Bin Laden redan då. Det var inte bara sprängningarna av ambassader och attentatet mot örlogsfartyget Cole som spelade roll. Det var alla missade tillfällen att fånga BL. Jag har läst en hel del om underrättelse- och säkerhetsmässiga misstag som USA begick innan 9/11 men om det är någon som vet det mesta om detta så är det Richard Clarke som var counter terror boss under tiden 1992-2001. Först hade man läge att haffa Bin Laden när han satt och tryckte i Qatar under beskyddande bombskäggsvingar. Då frågade Clarke CIA om de helt sonika kunde gå in och kidnappa honom och CIA upplyste en "flabbergasted" Clarke att det inte var möjligt vilket ändå måste vara en rejäl missbedömning från CIA:s sida. Clarke vände sig då till militären och då främst SOF (Specialförbandens dåvarande paraplyorganisation) och där rådde det rejäl misstro efter Operation Gothic Serpent i Somalia 1993 där typisk hands on micromanagement och ambivalens från demokraternas sida hade genererat rejäl misstro och rent politikerhat. Detta efter att man just lagt sig i operationer på detaljnivå istället för att delegera ansvar och mandat till fullo till militären och sedan dragit sig ur konflikten när just nämnda vanstyre genererat bodybags och andra misslyckanden. För militärer kan sådana kovändningar vara oförlåtliga - Att först offra vapenbröder för ett mål som senare tydligen inte varit värt att försvara eller uppnå. Legionens revolt mot Frankrikes reträtt ur Algeriet är ett övertydligt exempel på detta. Militären var i vart fall inte sugna på mer sådant så de återkom därför med något stort och idiotsäkert som påminde om en mindre invasion och Clarke rev sig i huvudet och den där misstron jag nämnde verkade nu ha blivit ömsesidig. Då valde Clinton och Albright att helt enkelt fråga bombskäggsregimen om de snällt kunde lämna ut Bin Laden och det vore jättebussigt om de kunde låta bli att varna honom. Inom en vecka var Bin Laden i säkerhet i Afghanistan. Nåväl. 1998 tog Talibanerna makten rejält och Bin Ladens skydd ökade därefter även om Mullah Omar var lite orolig att det nyformerade bombskäggsgänget Al Qaida höll på att bli en stat i staten. CIA gjorde här en insats och började samla information om var Bin Laden höll hus någonstans. Det visade sig att vara väldigt lätt. Bin Laden åkte nämligen mellan träningscentret och Kandahar, lunchade och mätte skägg med Mullah Omar och åkte tillbaka som vilken commuterknegare som helst. CIA fick då uppdraget att kidnappa Bin Laden här och nu visade det sig vara lättare. Man nyttjade gamla kontakter från Mudjuahedin-tiden och under överseende på distans av ett par gröna baskrar och CIA:s avdelningschef i Islamabad så fick man fram 40 afghaner som hade tillräckligt mycket hår på bröstet till att genomföra kidnappningen. Bin Laden rörde sig mellan tre byggnader men man skulle raida alla tre, smuggla ut honom genom en tunnel och sen sätta honom i turistklass till La Guardia. Det var en realistisk och helt genomförbar operation och den 23:e Juni 1998 hade man tänkt klippa till. Den valda styrkan var då redo med AK-47:or, handfängsel och ljuddämpade skäggtrimmers men då kom nästa skur med micromanagement, ambivalens och fingerspitzgefuckups. Timmar innan börjar principalerna debattera om antalet eventuella dödsoffer som kunde tänkas uppstå. Man beaktade alltså antalet eventuella dödsoffer hos motståndarsidan i ett träningsläger för terrorister. Vid det här laget hade Richard Clarke drabbats av tics i ögonbrynen och det blir inte lättare att förstå denna plötsliga försiktighet för blivande bombskägg i ett terroristläger om man håller i åtanke att det var samma administration som tyckte det var ok att bedriva ett indirekt folkmord i Irak genom att sanktionsvälta ihjäl irakiska barn i tusental. Efter attackerna mot ambassaderna i Nairobi och Dar es Saalam i augusti samma år kunde vita huset i alla fall enas om att det nog var ok att döda lite tillbaka även i Afghanistan, så försvaret fick en shoot to kill-order på Bin Laden. Man tomahawkade tillbaka in i Afghanistan och missade med liten marginal. Man skulle dock få ett nytt läge. Principalerna reverserade nu sin strategi och undrade om man kunde försöka kidnappa honom igen, men Bin Laden hade, av någon dunkel anledning, ökat sin säkerhet. Clintons criscis management team ville då prova att tomahawka igen. I december 1998 fick fältoperatörer (UAV var inte i bruk då) solid underrättelse om att Bin Laden skulle besöka Kandahar. CIA:s sektionschef i Islamabad upplyste om att man nog inte skulle få ett sånt här bra läge igen, så det var bara att trycka på knappen och... Den här gången oroade sig Clintons administration över att man kanske skulle skada en näraliggande moské och kanske ha ihjäl 200 pers, så man blåste av även denna ägglösa omelettlagning. Clarke måste vid det här laget ha börjat knarka för någon annan förklaring finns det inte till hur han lyckades arbeta med en ledning som denna ända fram till 2001. Under 2000 flög den första predatorn över Afghanistan och det dröjde inte länge innan man fick in filmer på vad som med största sannolik var Bin Laden och om man nu häktade på Hellfire-raketer (precisionspang som skjuts från Apache-helikoptrar i vanliga fall) så hade Clinton & co ett vapen som inte skulle orsaka det som på den tiden lät så kryptiskt: Colletaral Damage. Den här gången lyckades CIA ställa till det genom att gnälla om att de inte ville betala för Predatorn med sin budget, trots att de ville använda den direkt som man gjorde med U2-planen på det onda 50-talet. Clarke använder uttrycket "flabbergasted" igen men hela kroppsspråket skriker undertryckt raseri när han berättar detta för CBC. 2000 tog George W. Bush makten och Clarke, som nu i åratal varnat för Bin Laden och Al Qaida, hoppades på att Bush, Cheney och Powell skulle ha lite mer dådkraft. Då blev det ännu värre. Trots att Clinton till Bush öppenhjärtigt erkänt att hans misslyckade försök att knäppa eller kidnappa Bin Laden var ett av de största misstagen under hela hans tid i vita huset så verkade Bush mer eller mindre frånvarande i det här, som han var i så många andra ämnen. Däremot var han redan här sur på Irak och Nordkorea. Clarke blev till sist, uttryckt på snobbengelska, "handed his hat". Han avgick tidigt 2001 och hoppades på att om en efterträdare skulle vurma och varna lika mycket som han, då kanske någon vaknar och. Pang. Vi är framme vid den elfte september 2001. Vad som hände efter den dagen vet alla, men vad som inte är känt hos en del är att de första egentliga militära planerna som Bush & co ville driva igenom under kvällen den elfte och under dagen den tolfte var inte att anfalla Afghanistan. Nej, Rumsfeldt samt andra från försvarsdepartementet ville anfalla Irak! Enligt Clarke skulle Rumsfeldts motivering vara att "there aren't many targets to bomb in Afghanistan". Clarke är numera känd för att under Bushs tid i vita huset vara den kritiker som kanske var mest initierad och hans bok "Against all enemies" är rena kverulanskavalkaden. Förvisso är Rumsfeldt den mest inkompetente försvarsminister USA någonsin skådat men det här resonemanget är så uppseendeväckande vansinnigt att man tar sig för pannan i allt dubbelkollande av källor. Vad Clarke hävdar är att man visste vem den skyldige var, var han fanns och vilka som härbärgerade honom. Han heter Bin Laden och bor i världens fattigaste land och här om någonstans kan man prata om en slam dunk (som CIA-chefen George Tenet uttryckte det om chansen att hitta massförstörelsevapen i Irak), bara man skyndar sig. Då vill alltså Rumsfeldt, hans buttboy Wolfowitz och ett par hejdukar till angripa Irak. Marc Garlasco arbetade fram till 2003 som Senior Iraq Analyst på försvarsdepartementets egen underrättelsetjänst DIA och han blev direkt efter den elfte september ombedd att leta efter "any relationship between Saddam och Al Quaida" och hade Garlasco och hans kollegor kommit fram till att Bin Laden och Saddam Hussein var buksvågrar hade det förmodligen räckt. Det faktum att den globala opinion och de sympatier man hade kort efter 9/11 skulle blåsa bort så småningom, verkade lämna herrarna Rumsfeldt och Wolfowitz helt kalla. Tack vare interna påtryckningar från rådgivare med dåvarande försvarsminister Powell i spetsen (den ende i Bushs närhet med solid militär erfarenhet) lyckades man enas om vad som kallades "Afghanistan First program". Alltså en uttalad ambition att more to come. Om vår dåvarande statsminister Göran Persson hade känt till denna idiosynkrasi som utspelades under dessa kritiska timmar direkt efter den elfte september hade han nog valt andra ord än "vi ska respektera amerikanernas handlingskraftighet". Det kanske mest paradoxala är att det längsta och segaste krig USA någonsin utkämpat aldrig har fått ett motsvarande fokus eller någon ekvivalent hängivenhet. Den i all hast hopsatta planeringen, avsaknaden av politiker med militära erfarenheter och ett dussintal andra fel kan listas och så har också gjorts, men i just denna kavalkad av antiamerikanskt gnäll har i mångt mycket själva ursprungsskälet till angreppen på Afghanistan - jakten på Bin Laden - fördunklats. Den modige franske journalisten Eric de Lavaréne och hans kollega har gjort en lysande dokumentär som få känner till. De bägge valde att inte operera "embedded" med ISAF-styrkor utan kuskade runt i landet 2006 efter egen vilja. Han har helt enkelt, för att använda en massmedial klyscha, "gått dit där storyn är". I närheten av Jalabad och Tora Bora träffar han Pachir-Agam-regionens kommunalråd Haji Abdullah. Denne är före dette Mudjahedin och hyser ett särskilt ont öga till Bin Laden och han hävdar något märkligt: Att USA tillät Bin Laden att fly. Att Bin Ladens entourage med 70 personer omöjligen har kunnat gå oupptäckta med sattelit och luftspaning. Att han bad om klartecken och resurser att själv gripa Bin Laden och att han med 99 procents säkerhet hade lyckats med detta eftersom han kan terrängen bättre än någon annan. Därefter träffar de Lavaréne den nu framlidne polischefen och före detta krigsherren Haji Zaman. Denne hävdar något ännu märkligare. Att trupperna inne i Tora Bora ville ge sig den 12:e december och komma ut dagen efter vid 08:00. Att USA tre månader efter den 11:e september hade endast sex personer närvarande (en standard-sexmannagrupp från Special Forces). Att denna grupp endast koordinerade luftangrepp, nämligen ett försenat anfall med B-52 (näst intill verklöst mot grottsystem). Sätter man detta i kontrast till det frenetiska massgripande och vilt vevande fångst-armar som bland annat grep tre oskyldiga brittiska medborgare och pressade dessa på information om Bin Laden på en helt annan plats i landet, blir det hela ännu skummare. Till sist kommer ändå ett skäl till denna letargi som verkar vettigt: Hade man fått kol på Bin Laden hade detta kunnat förvandla den pakistanska islamska fanatism som har sin hemvist i gränstrakten till något mer otäckt. Trots allt vet man att den pakistanska säkerhetstjänsten ISI både motarbetar och stödjer talibaner numer, och Pakistan är en kärnvapenmakt. Ett annat skäl till varför jakten svalnat efter tid är även detta vettigt. Den tillfångatagne Khalid Sheikh Mohammed, som var den operativa chefen för attackerna den elfte september, är en som verkligen fått uppleva det nya fascistoida USA up close. Under tortyr har denne erkänt sitt brott, golat och bland annat gett USA en bild av Al Quaida man inte hade tidigare. En "goldmine" så att säga, och vem behöver då Bin Laden själv? Nog om detta och tillbaka till nutiden. Tillbaka till frågan om varför man är kvar i Afghanistan. Svaret kommer inte som någon överraskning och det är nog ingen idé att den mängd cyniker, dogmatiska vänsterskribenter och konspirationsteoretiker som härjar, om den. Att använda konspirationsteorier som förklaringsmässiga arketyper är inte intellektuellt hedervärt. Dessa teorier är slappa och förenklade modeller man bygger med symmetri och proportion som begränsningar och genom att stapla indicier på hög och ställa väl valda frågor till sig själv: "Vem gagnar det?" etcetera... Just i fallet med USA:s inkompetens i jakten på Bin Laden och hanteringen av Afghanistan inledningsvis så har jag full förståelse för hur detta tjänar som bränsle för konspiratorisk antidialektik. Vänstern exempelvis sitter fast i tankegången att USA är i Afghanistan för att de vill åt naturtillgångarna, medan de mest hejdlösa inom bombhögern faktiskt tror att deras primära skäl är att skapa fred och demokrati. I samband med att president Karzai gavs makten av CIA så påbörjade amerikanska brännvinsadvokater att hjälpa till med att skriva landets konstitution och denna sattes på prov när man grep en Afghan som blivit kristen konvertit. Han fick en chans att ändra sig, därefter skulle han avrättas - och då uppdagades det att prästerskapet, enligt den nya konstitutionen, kan ingripa i de flesta ärenden och köra över grundlagar. För att lösa problemet med Afghanistan behöver vi först lösa problemet med Pakistan varifrån Talibanerna opererar och detta är inte lätt då Pakistan är en allierad till USA. Men landet håller i omgångar på att slitas i slamsor av interna stridigheter och lägger man till det faktum att landet har kärnvapen så förstår man att detta kommer att ta tid. En beväring från International Security Assistance Force som jag pratade med nyligen sammanfattade det hela ganska bra: "För oss på marken så spelar civilbefolkningens rättigheter och deras önskan om fred stor roll. Vad politikerna än må ha velat eller känt innerst inne när man invaderade 2001 är helt ointressant." Enligt denna beväring är inte insurgenternas framgångar så stora som media rapporterat eller landets säkerhet så kroniskt instabil. Man har börjat göra framsteg med att träna upp den afghanska polisen och militären, men den stora frågan är när de kan lösa sin uppgift och försvara sig mot Talibanernas maktbegär. Möjligen skulle en internationell styrka bestående av soldater från muslimska eller närliggande länder (dock inte Pakistan) kunna ersätta ISAF om nu USA åker hem 2014. Det finns väldigt många personer som vill dra tillbaka trupperna från Afghanistan, men hur många har egentligen tänkt på vad som kommer hända i det maktvakuum som uppstår? Det är inte bara ISAF-soldater och civilbefolkning som då fått sina liv förverkade. Talibanerna är dessutom ett djävla rövarband förklädda till religiösa extremister. De förtjänar ett rejält nederlag. Det går inte att ympa in en demokrati på det sätt USA försöker göra men det innebär inte att demokratiseringsprocessen inte har någon framtid. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||
Stefan Holmqvist - SHQ, bloggar på www.taxicahfisglafsande.blogspot.com
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||
