 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Angus Liddell
publicerad 17 okt 2006 kl. 16.40:
Jag vill inte bo här längre!
Ska mina bröder få rätt som flyttade hem till Canada?
Sällan har det känts så osäkert som nu, att befinna sig i detta land, med barn och fru. Här som jag var så säker på att orättvisorna inte skulle bli för många.
Under min uppväxt i Sverige förundrade jag mig över hur vuxna kunde klaga så mycket när alla ändå hade det någorlunda bra. Jag hörde ofta hur vuxna pratade om hur dyrt både det ena och det andra var och ändå bodde de i sina villor och hade sina bilar. Barnen hade alltid fina kläder och maten var alltid tillräcklig. Jag förundrade mig över att man kunde lägga så mycket tid på att klaga, istället för att passa på att njuta, för i Sverige, där hade man det i alla fall lagom, om man hade det som sämst.
Jag tyckte att lagom var mycket, jag mindes uteliggare i USA och alkoholiserade indianer i Canada. Jag mindes våld i familjer, tillåten sådan, men i Sverige fanns inte den, i alla fall inte 1972 när jag kom hit. Jag minns att jag tänkte att här, just här vill jag att mina barn ska växa upp, där det är förbjudet att slå barn, där alla åt varm lagad skolmat, där veckopengen fanns och föräldrar kunde skiljas och ändå vara vänner. Jag tittade ibland på politiker på TV trots en ung ålder och fascinerades över den personliga bild de utstrålade, att de verkligen kändes som äkta människor, och att de var så speciella att ingen kunde ta deras plats. Gunnar Sträng gjorde stort intryck, men Olof Palme var jag lite rädd för, eftersom min morfar hade köpt ett berg i Canada så att han kunde fly dit med mormor ifall denne Palme någonsin kom till makten, tydligen avtog den känslan då han bodde kvar här till sin dödsdag i början av 80-talet, och verkade tycka bra om Sverige hela tiden, jag minns även att han såg på politiska debatter där Palme medverkade och ibland skrattade han t o m åt poäng som Palme fick in. Men han kände väl som jag, att hur illa det än blir, så blir det i alla fall lagom, och det är minsann inte så pjåkigt det.
Mina bröder flyttade tillbaka till Canada, för lite möjligheter här sa dom, vad tusan ska 8 milj invånare kunna erbjuda världen som ska vara så unikt, folk har ju inte ens arbetsmoral här. I viss mån kunde jag hålla med dem, i alla fall vad gäller arbetsmoral, alla vi tre bröder, var vi än jobbade, brydde oss om hur det gick för företaget vi jobbade åt, intresserade oss i vad vi gjorde, och ingen av oss behövde någonsin vara arbetslös då vi faktiskt hade en iver att allt skulle gå bra på företagen där vi jobbade. De flesta andra tycktes anse att anställningstrygghet låg i ett medlemslkap i facket, sen var allt grönt, gör bara vad du ska på jobbet, skulle du göra mer så se till att få betalt för det, och får du mer ansvar så kontakta facket, det ska du också ha betalt för. Vi kom in på Kockums vid ett tillfälle och jobbade alla tre på samma företag, ett litet företag som blev inhyrt för att stärka upp när ett större inhyrt företag från Göteborg inte hann med. Vi jobbade på som fan, vilket resulterade i att de anställda på Göteborgsföretaget skar sönder våra tryckluftsslangar så att det inte skulle bli så stor skillnad på vad de hann med jämfört med oss, varje rast. Nåja, det gick ju som det gick för Kockums, det skojades om att en kille hade burit runt på samma bräda i 3 år utan att göra något, och sen späddes historien på med att en kille började följa efter honom varvid han till slut vände sig om och sa " Okej, jag ger upp" den efterföljande sa "Ta för fan upp brädan igen, jag vill bara hjälpa till."
Men vad som än hände så hade ingen det sämre än i alla fall lagom. Den tiden ser ut att vara förbi, med stormsteg.
Den nya regeringen vill stoppa sjukskrivning vad gäller vaga diagnoser, som t ex utbrändhet, undrar vad för diagnos Herr minister Billström har, som sjukskrev sig idag, godkänner försäkringskassan den?
Jag undrar om jag ska ha råd att ha min bil försäkrad i framtiden, och sonens EU-moped, hur ska vi få ihop det ?
Jag kör 14 mil fram o tillbaka till jobbet, kommer det att funka ? Min fru kör på andra hållet samma dagar ibland, därför har vi en "skruttig" bil som extra när vi krockar tidsmässigt, den får i alla fall säljas. Hur många runt omkring oss kommer inte att ha det i alla fall lagom, en hel del tror jag, jag vet många som redan idag har precis så ekonomin går runt, och de får det inte bättre.
Grunden jag står på och som jag delvis slagit rot i skakar ordentligt, och jag vill hålla löftet till mina barn att få växa upp med samma kamrater och på samma ort i alla fall högstadiet ut. Jag kan jobba vidare med samma iver utan problem, och jag har både haft två och tre jobb samtidigt, men jag vill kunna förtsäta gå på gym med min äldste son på fritiden, och även fortsätta köra cross med min yngre son, hur ska vi kunna behålla vår fritidskvalite som vi jobbat så hårt för ? Mig kvittar det vad jag jobbar med bara det är ett företag med moral, kvalitetstänkande och kundvårdande, alltså ett företag med blicken även längre fram i tiden, så att jag kan vara trygg, så att min familj kan vara trygg, men kommer det att finnas jobb?
Var är nutidens folkkära politiker, så att vi kan skratta åt poängerna i debatten. Eller i alla fall en ekonomisk politik som man kan ana röda trådar i utan att leta för djupt, så att man känner så där i ryggraden att vi i alla fall som värst kommer att ha det lagom. 2,5 år till och de har slutat högstadiet båda två, mitt löfte till mig själv har infriats och sedan en snabbkurs i flygrädsla så vi kommer härifrån, innan det går riktigt åt helvete. Och skulle det vara för jävligt på flyget så kan man ju alltid göra som Brasse Brännström sa "Hoppa ut och ta en taxi ! " Fan jag trivs ju här.
|
Lars Nilsson
