Under mandatperioden 2003-2006 är jag ersättare i en kommunal nämnd. På gruppmöten och nämndsammanträden verkar de flesta vara överens om att partierna måste blicka framåt. Det räcker inte med att ta ställning till andras förslag. Det räcker inte att bedöma nuläget. Väljare vill veta vart vi är på väg. Hur ska Sverige se ut om 5, 10, 15 år? Hur ska kommunen se ut?
Den stora majoriteten väljare har inget behov av skola, vård eller omsorg. De har lämnat skolan och har många år kvar innan äldreomsorgen. Vallöftena riktas inte till majoriteten. Den politiska debatten handlar mycket om vad som ska hända med våra barn när de växer upp, och med oss själva när vi blir gamla. Jag tycker det tyder på att det finns mycket oro. Och lite framtidstro.
Jag är stolt över den svenska demokratin. I nämnder och styrelser konkurrerar många idéer. Men vid sammanträdena i barn- och utbildningsnämnden kan jag ibland fråga mig - var är eleverna? Var är lärarna? Var är föräldrarna? Med andra ord, var är alla dem som berörs av besluten?
Ledamöterna är förstås representanter för dem. Men jag tror att elever, lärare och föräldrar vill ha mer att säga till om i vardagen. Inte bara vart fjärde år. Folkmakten är inte något som ska plockas fram och dammas av vart fjärde år i en ritual. Folket ska använda sin makt varje dag. I vardagen. Först när jag har makt hela livet är jag nöjd. Inte bara mellan 18 och 65. Inte bara vart fjärde år.
Alla vinner på att demokratin utvecklas och omfattar fler områden. När idéer tillåts konkurrera blir det helt enkelt fler och bättre idéer. Jag tror att många skulle bli mer motiverade. Många skulle inte ha någon anledning att klaga. De som har problem skulle må bättre av mer inflytande - istället för strängare kontroll. Folkmakten i företag är ingen omöjlighet. Ägarnas idéer kan konkurrera med arbetstagarnas. Lagstifta bort beslutshierarkierna, öppna de stängda dörrarna i styrelserummen. Det räcker inte med en förslagslåda. Fortsätt experimentera med elevmajoritet i styrelser på gymnasiet.
En dålig ledning ska alltid kunna avsättas. Överallt. Det gäller inte bara regeringen. Det gäller också skolan, arbetsplatserna och ålderdomshemmen. Det handlar inte i första hand om att byta ut ledningen så fort något blir fel. Allt måste få ta sin tid. Det handlar om att ändra synsätt - samhället blir aldrig färdigt. Vare sig genom reformer eller revolutioner. Vi måste hela tiden hitta på nya idéer och prova dem.
Det är detta som ger framtidstro - känslan av att det alltid finns en möjlighet att prova något nytt. Eller något gammalt. Ingen måste foga sig i vad andra bestämt. Inget av det vi ser idag måste finnas om 5, 10 eller 15 år. Börsen kan vara stängd. Alla sjukhus och skolor kan vara börsnoterade. Men valen vart fjärde år känns inte som vägskäl. De tunga frågorna uppmärksammas varken av politiker eller medier - EMU och utrikespolitik till exempel. Nej, politiker och medier uppmärksammar skola, vård och omsorg. Och ett språktest som saknar betydelse. Jag tror att många väljare vill titta bortom sin egen horisont, mot framtiden.
Många fritidspolitiker i nämnder och styrelser har släktingar som varit politiker. Så är det. Det är lättare att hitta vägar in i politiken om man känner någon som kan hjälpa en. Som i vilket yrke som helst. Det är svårare att aktivera sig i den lokala partiföreningen om man inte känner någon. Partierna måste bli öppnare och synas mer. De är inte stängda och osynliga idag, utvecklingen går åt rätt håll, men det finns mycket kvar att göra. De ovana gröngölingarnas idéer måste tas på allvar. Annars kommer de berörda inte att våga höja rösten. De kanske tycker att politikerna som varit med så länge, eliten, ändå vet bäst.
Det är de berörda som ska fatta besluten. Det är demokrati. Det är folkmakt. Annars är det ämbetsmannastyre - som alltför lätt kan förväxlas med representation.
Henrik Hermansson, tillhör skribentredaktionen
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
