Kläderna klibbar, man är rödfnasig och soleksemig. Som en skållad gris. Det bruna vill inte hinna infinna sig för att man måste sky solen den första veckan, minst. Svårt i hettan. Att gå påklädd. Skuggan ger knappt skydd för solen som reflekterar från alla håll. Beduinklädsel med stora fladdrande lakan som svalkar vore antagligen det enda. Köpte ett tunt tyg, en kangas, att vira runt kroppen. Ett annat virade jag runt huvudet och ett tredje tyg över armarna. Det var det enda som behövdes.
Där finns knappt annat att göra än strosa längs stränderna om man inte hänger i nån av barerna eller caféerna eller coffeshoparna längs stranden. Ön är så liten att där inte rymdes så mycket. En bil fanns som forslade varor och folk från ena änden till den andra. Man kan hyra en segelbåt om man vill. Surfa eller snorkla. Det gäller att leva mesta tiden i eller på vattnet, det är vattnet som har den största dragningskraften. Det är som en saga. Hela den enorma Indiska Oceanen stilla som en spegel turkos och lysande med allt av liv ett hav kan bjuda. Vattnet, smekande varmt och svidande salt omger öarna som ligger där som juveler infattade i jade. När planet girar in över Male och landat tror man det ska fortsätta rakt ut i vattnet.
Strax innan landningsbanan tar slut och havet tar vid stannar det och vänder mot terminalen. Båtresan till vår ö nånstans därute tog 6-8 timmar. Öarna är otaliga, korallöar utspridda i nord-sydlig riktning och endast en bråkdel är bebodda.
Kapten bjöd på koprabitar. Havet hävde sig i långa dyningar. Några låga små obebodda öar dök opp och försvann. Flygturen hade tagit 12 timmar, tröttheten satt som en tung sten i kroppen och ungarna somnade på träbänkarna i den lite primitiva båtens oljiga innandöme. Jag var glad att de var båtvana, efter alla våra resor under deras uppväxt ut till vår egen ö hemma. Väl framme hade det hunnit bli mörkt. Vi tilldelades två små bungalover, delade på oss så att min man sov med sonen och jag med våra två flickor och så kröp vi till kojs under takfläktens monotona surr. Vi var på Maldiverna. Ungarna var 7-11 år då.
Andra gången var de 17-21. Då hade jag tagit dykarcertifikat i hemmavattnen och sonen passade på att göra detsamma på ort och ställe. Reven med hammarhajarna utanför dem, de underbara färggranna fiskarna i otroliga mängder i ett vatten klart som kristall. Under goda förhållande var siktdjupet 70 meter. Sköldpaddan jag såg simmande därborta i det blå när jag hoppade i med snorkel och cyklop från dykarbåten! Muränan, hajarna, alla i sin naturliga omgivning. Papegojfiskarnas ljudliga knaprande på korallerna och de där gulblårandiga små fiskarna som inte var ett dugg rädda utan kom och pickade mig i cyklopglaset. Man måste undvika att röra korallerna, sjukdomar spreds lätt och det var en sorg att se de döda korallerna i närheten av turistöarna. På kvällarna sup i restaurangen. Borden ställda ute på den vita korallsanden under rasslande palmer. Ljum vind från havet. Mareldens glitter i sanden, de vita krabborna som pilade hit och dit och de flygande hundarna i skymningen i träden. Blommornas doft. Jag vill tillbaka!
Solveig Sjöskog, ötokig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
