 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sofia Lindblom
publicerad 17 sep 2004 kl. 12.01:
Jag stympade Barbie
Jag skulle lyssnat på mig själv från början.
Barn. Jag lekte aldrig med dockorna som de andra tjejerna. De kammade och klädde sina Barbies. Själv fick jag bara en sådan docka, och den gjorde en kort karriär i mitt liv. Jag stympade nämligen stackars Barbie, snaggade henne och lät henne färdas med amputerade ben genom sopnedkastet från sjätte våningen. Jag minns fortfarande den där känslan som mitt sjuåriga sinne fylldes av, känslan av att det var jäkligt skönt att bli av med åbäket. Den gröna trampbilen var däremot en kär sak som jag åkte runt på tills den rostade sönder.
Tonåring. Jag skrek och var förbannad över det faktum att den givna idealbilden stämde illa in på min egen spegelbild. Jag var 13 år, och det började synas att kroppen var under utveckling, tonårshull och finnar kom till min kropp som ovälkomna gäster. Gjorde jag som med Barbiedockan, slängde tidningarna i sopnedkastet och sket i de hårt retuscherade idealbilderna? Nej. Tyvärr. Mina tidiga tonårskomplex blev upptakten till år av destruktivitet och självsvält. En bra dag var en kalorisnål dag och timmar svettandes i spåret eller på gymmet. Jag sprang och sprang, sprang med andan i halsen mot... ja mot vad? Mot en smalare lycka, mot en idealbild i mitt huvud som sa mig att det inte går att vara lyckad på något annat sätt än genom att vara smal, smal, smal. Jag grät om jag hade tagit en tugga för mycket och jag grät när farbror doktorn sa att jag borde välja att skona mina knän från ett liv i rullstol. Ja, för så söndertränad var jag, att knäna värkte dag som natt, men i min verklighet så såg jag det som ett tecken på att kroppen fått sin dagliga dos av motion.
Jag blev ensam och isolerad. Nej fel, jag isolerade mig själv från allt som kunde få mig att tvingas äta, eller tvingas svara på jobbiga frågor om varför jag aldrig åt. ibland var jag så illa tvungen att peta i mig något inför andras gillande blickar, och då straffade jag mig själv med dubbla träningspass och minimalt med näring. Jag var trött och håglös men kunde aldrig sova ordentligt för jag frös ända in i benmärgen men kände mig ändå nöjd över detta faktum då jag visste att kroppen tog av reserverna som skulle bort till varje pris.
Så kom den dagen då en nära vän bröt ihop. Hon grät och skrek , hon sa att jag höll på att förstöra allt. Hon undrade varför jag inte kunde lägga all denna självreducerande energi på att skapa istället. Hon undrade varför jag gjorde så mot mig själv. Och jag började också att undra och tog det vacklande steget mot ett nytt liv som inte gick ut på att långsamt döda mig själv.
Nu. Ja, det var längesedan nu, och jag kan inte fatta så här i efterhand att det var så jag levde mig igenom mina tonår. Så dumt, så sorgligt. En gång i månaden då mensen är på intågande och magen svullnar och brösten gör ont så letar sig den där känslan tillbaka för ett par dagar. För tjock, för ful. Och då gäller det att tänka till en gång extra och förstå att så är det inte alls och att jag duger precis som jag är och att allt annat bara är jävla dumheter. När dessa hjärnspöken letar sig fram i mitt medvetande blir jag så trött på mig själv, vad fan håller jag på med? Och så funderar jag vidare på den där Barbiedockan och tänker att jag är inte så dum ändå. Jag skulle lyssnat på mig själv från början.
|
