Skriv idag om: Att slippa teori för skoltrötta | Obama och katolska kyrkan | Kidnappade LVU-flickan i Sävsjö Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Selma K
publicerad 3 jan 2007 kl. 22.09:
Jag strävar efter att försvinna
"Jag hade fått höra att jag var överviktig från föräldrar, syskon och klasskamrater ganska länge redan. Men när min skolsköterska sade att jag var överviktig och att det antagligen var därför jag var utanför i skolan, det var då det tog fart."
Det började när jag var i tioårsåldern. Jag hade fått höra att jag var överviktig från föräldrar, syskon och klasskamrater ganska länge redan. Men när min skolsköterska sade att jag var överviktig och att det antagligen var därför jag var utanför i skolan, det var då det tog fart. Ätstörningarna och vissheten om att det var fel på mig eftersom jag inte var lika söt och duktig som alla andra. Hemma skulle det skärpas till och jag fick inte äta på samma villkor som mina syskon. De menade väl, det vet jag, men det var metoden som blev väldigt fel. Ingen förklarade för mig varför det var så viktigt att vara smal och varför jag var tvungen att tampas med ångesten varje gång jag ville äta något gott. Ångesten som sade att jag gjorde fel; att jag inte var duktig och att reglerna var annorlunda för mig. För att jag var sämre. Jag var tvungen att ha kontroll över min kropp för att jag annars inte skulle vara lika söt som mina syskon eller klasskamrater. Jag var tvungen att ta kontrollen. Ingen berättade för mig varför det var viktigt egentligen. Svaret är nog att det inte är så viktigt. Men under följande femton år och vad som är en fortfarande pågående process, är det det enda som är viktigt.
Jag började gömma mat så jag skulle få äta i fred, utan andras dömande blickar. Jag ville fortfarande ha rätt till njutning. Men jag blev min egen största fiende. Det gick att ljuga för andra men inte för mig själv. Jag visste ju om jag åt i smyg eller inte. Jag hade fortfarande skulden för om jag var omtyckt eller inte. Jag blev aldrig omtyckt. Det var mitt fel. För att jag helt enkelt inte hade kontrollerat mig själv tillräckligt bra.
När jag var tolv började jag kräkas upp mat som jag åt inför andra. Jag gömde hinkar och burkar på rummet som jag kräktes i, eftersom det var svårt att gömma mig inför familjens vakande blickar. De kom på mig några gånger när jag kräktes på toaletten. "Ät inte om du inte vill ha!", sade de. Det var ingen som såg att det var fel någonstans. Eller så såg de att det var fel men visste inte vad de skulle göra.
Jag tömde mina burkar på nätterna när de andra sov. Det var en ständig kamp att inte bli upptäckt. En ständig rädsla för att mitt misslyckade jag skulle avslöjas. Jag ljög om att jag åt och tränade så mycket jag kunde för att inte bli fet av det jag åt. Om jag inte orkade träna skar jag mig själv över hela kroppen som straff och som lättnad. Jag straffade mig själv. Därför var jag duktig. Ingen annan förstod hur viktiga skärsåren var för mig. De var ett bevis på hur duktig jag kunde vara. Jag visste skillnad på rätt och fel. Det var det de stod för. Det kändes hemskt att ständigt behöva dölja dem för andra. Jag ville att de skulle se att jag gjorde rätt, så gott jag kunde. Ändå blev det fel. Ständigt fel.
Idag är jag tjugosju och har inte bott hemma på nio år, men ätstörningarna har följt mig hela tiden. De har till och med varit värre. Jag fick friheten att ta sönder mig så gott jag kunde. Vikten har ofta legat runt fyrtio kilo, men aldrig skrämmande låg, och kräkningarna är mer en skräck än en befrielse. Jag vet att om jag försöker äta kommer kräkmonstret och tvingar sig på. Maten är smutsig. Jag är livrädd för den. Jag måste äta men ångesten när jag väl har ätit blir större än någonting annat. Om det är en bra vecka har jag två kräkfria dagar. Annars kräks jag i snitt tre gånger per dag. Det är en förbättring från cirka åtta till tio gånger. Under en svår period låg kräkkontot på hela mitt studielån. Jag kunde knappt betala räkningarna eftersom jag kräktes upp alla mina pengar. Bara för att jag försöker göra rätt; äta och behålla maten. Men det är inte lätt. Det går på rutin, som en instinkt. Ibland kan jag inte ens dricka vatten utan att det kommer upp. Under perioder har jag ätit mitt eget kräk bara för att kunna äta och sedan kräkas igen. För att bli av med ångesten. Jag har ätit ur sopor för att den primala driften blivit alldeles för stor. Det blir det enda man känner. En hunger efter att vara lyckad och efter mat, mat, mat. Det känns som att syret tar slut. Man kan inte andas. Man måste äta eller dricka något efter att ha svultit, ätit, kräkts i åratal. Kroppen dör. Själen dör.
Denna ständiga besvikelse. Ständiga misslyckanden. Försöker jag göra rätt och äta så är det fel val eftersom det kommer upp igen och försöker jag göra rätt och inte äta för att slippa kräkas upp mina välbehövliga sparade pengar så blir jag anorektisk igen. Det är en ond cirkel. Jag vet inte om jag ens tror på att det finns någon lösning. Jag vet bara att de beslut jag tar som är det mest grundläggande för en levande varelses existens är fel. Ständigt fel.
Jag kan inte ta beslut längre. Jag kan inte känna vad jag vill eller hur jag vill göra det. Jag är totalt nedbruten. Min mage är helt förstörd. Jag har inte kunnat skita normalt på flera år. Att gå på toaletten är ett projekt som tar en halv dag och äter jag så måste jag göra det varje dag. Fem, sex toalettbesök innan jag ens vågar gå ut av rädsla för att skita på mig. Och det är när jag har tur. Har jag otur är jag förstoppad och då är magsmärtorna så intensiva att jag knappt kan röra på mig. I övrigt är jag emellanåt psykotisk med röster som säger att jag måste ta livet av mig för att världen ska bli ett bättre ställe. Jag är smutsig, misslyckad och äcklig och allt ligger i min kropp. Den måste försvinna för att jag ska få leva.
Människor säger att jag måste söka hjälp. Jag har sökt hjälp i åtta, nio år. Det tas inte på allvar. Det är inte meningen att det ska behöva vara såhär. Ätstörningar har ofta ett romantiskt sken över sig. Det skenet finns inte. Det är bara en mardröm av kräkningar, blod och skit. Varje dag. Året om. Hela tiden. Och det finns ingen orsak. Det är kanske därför det inte tas på allvar. Men när en människa är så psykotisk att hon äter sina egna spyor för att hon känner ett tvång om att befria sig från ångest, då borde man tas på allvar. Det är ingen jävla prinsessjuka. Det är en misär som inte ens kan kallas ett liv. Det måste tas på allvar. Det finns inget romantiskt skimmer.
Selma K, vill bara synas
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
