De finns överallt. De näst intill perfekta, snygga och intelligenta. De som har bättre betalt, bor finare, ler bredare.
Jag tillhör inte dem.
De har bättre hår, starkare naglar och doftar gott - hela tiden. Deras jobb är flashigt och trendigt och ingenting i deras liv är omöjligt.
Kläderna sitter som om de vore skräddarsydda, kroppen är vältränad och de ser alltid sådär naturligt fräscha ut. Även när de säger att de är trötta.
Jag tillhör inte dem.
De vinner flera miljoner på triss, gör egna tv-program eller hittar en ny affärsidé - bara sådär. Dessutom är de verbala, skriver debutromaner som säljer över förväntan och är bara sådär äckligt sociala och självklara.
Deras helger är fyllda av bjudningar och roliga fester. De behöver inte sova och är alltid extremt lyckliga.
När de får nytt jobb söker de inte tjänsten själva - de blir tillfrågade. Precis som Ann Söderlund. Äckligt. Äckligt. Äckligt.
När de svettas syns det inte. När de mår illa ser de ut som vanligt.
Jag tillhör inte dem.
Så därför spyr jag.
Jag blir aldrig lyckad. Jag når aldrig upp till statusen. Jag är för evigt dömd till "second best".
Precis som du. Precis som alla andra.
För det finns inga lyckade människor.
Vi uppfinner dem bara i vår fantasi, för att ha något att leva upp till, jaga efter. Men jakten är förgäves. Vi kommer bara halvvägs. Ingen klarar nämligen av allting. Det brister alltid någonstans.
Såklart.
Hos mig brister det ofta i det där med lyckade människor. Att jag inte ser hur bra jag själv är utan tror att alla andra är så mycket bättre. Hela tiden.
Fan, vad tröttsamt.
Vi är alla bäst. På vårt egna lilla sätt.
Maria Ryberg,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
