 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Emma Färnström
publicerad 20 okt 2004 kl. 23.41:
Jag ska klara det här...
...tan att äta upp alla smärtstillande i hela huset.
Det har kommit igen, här kommer nätterna då jag inte kan gå och lägga mig, dagarna då jag måste jobba, jobba, jobba, nu faller löven och nu tätnar det i bröstet här kommer vind och blåst och regn och här kommer social fobi och sitta och titta ut genom nerdragna persienner, här kommer långa kvällar och korta dagar och grått och kallt och ont.
Åh , jag vill ha sol i håret och rom på stränderna och barfota på varm asfalt och salt i vita ränder på armarna och fräknar och nätter i Barcelona, Belize och Vietnam, i Sverige och Danmark och Portugal och Guatemala du minns va, den där snubben vi träffade i Antigua som var där för att promota snowboards och efterfesten på hans svindyra hotellrum när vi drack sprit och hoppade i sängarna och var jävligt dryga, åh jag vill ha mexiconatt när det luktar bensin på diskon och folk dansar som galningar, jag vill ha en natt i havet i Guanabo på Kuba, jag vill vara tjugoett år och nästan drunkna när jag dras med av farliga underströmmar, jag vill vara fyra månader yngre och åka vespa med den snyggaste killen längs smala jordiga vägar i Hoi An, jag vill gå med min pappa i mörkret i en by utanför Nampula i den svartaste fuktigaste afrikanska natt, när syrsorna är öronbedövande och vid alla små hus och hyddor brinner oljelampor och det myllrar av ljud och sång och skratt i luften det viskas, viskas om andar och odjur och nu kommer dom till mig odjuren dom kommer till mig i förorten tilll mitt huvud i snabba klipp, det går för fort min kropp hinner inte med jag trycker i smyg i mig voltaren för att kroppen och tanken ska komma ikapp, och väntar på att den psykiatriska öppenvården i Skogskyrkogården ska ringa tillbaka och berätta att ja ok du får komma på utvecklings-samtal.
En av dom gamla psykologerna sa att du borde inte åka bort, du borde stanna och ta itu med vardagen hur skulle jag någonsin kunna, hur skulle jag någonsin. Det är ju det enda som ger mig liv, det, sol i håret och saltränder på armarna och skraltiga vespor och rom på stranden och gränsstationer och stämplar i passet och knäppa typer och snälla typer och du och jag och jag och du på äventyr, alla mina kläder är smutsiga och mina skor, dom har jag inte haft på mig på månader, fötterna är mörkbruna med små myggbettsärr överallt, jag är prickig små vita ärr på smalbenen och magens guldfjun mot guldbrun hud och du sover svettig eftermiddag kväll sen går vi ut va och äter grillad fisk och quesadillas och sötpotatis och en tusenfoting biter mig i foten och den blir dubbelt så stor och dubbelt så stort i min lägenhet i förorten är det svarta molnet, tornadon i magen, och dubbelt så kyligt och dubbelt så långt till alla och sakta men säkert kommer snön att komma och bädda in oss i tysthet och innanför snömurarna kommer allt ruttna av syrebrist och var e du jag vet inte var du tog vägen, alla vi som känner varandra vi borde bo i ett stort hus där vi kan ta hand om varandra och ge varandra konstgjord andning tills snön smälter igen och det blir aprilnätter i parker och vårjackor och hackande tänder och filtar och öl i burkar och en bandspelare med Strokes, "Cant u see i'm trying-i dont even like it"som vi hörde i San Diego i Curtis skivaffär och han hämtade oss i en Van med tv i baksätet och man fick inte röka på puben och på strandpromenaden ropade alla till varandra hi how are you how are you how are you?
Jag ska försöka fixa det här, jag ska försöka inte äta alla smärtstillande i hela huset, jag ska försöka rycka upp mig, jag ska jobba som en idiot tills jag får pengar och då ska jag åka igen åka långt bort, jag har Sydamerika kvar, Polynesien, kanske hälsa på Hiro i Tokyo, kanske utbilda mig till sjuksyrra så jag får sitta i afrikanska nätter på huk på bastmattor och äta mandioka och carpão med händerna, kanske ska jag till och med använda pengarna att säga öppenvården fuck u all och köpa mig en riktiga schrink, en egen schrink, kanske ska jag använda pengarna till att köpa mig en spade så jag kan gräva mig ut genom snön och hem till dig. Kanske.
|
