sourze.se
Artikelbild

Jag ska fira trippelbröllop i vår!

Jag som inte ens är särskilt intresserad av äktenskap. Men samhället ligger så många år efter mina instinkter att jag då och då är tvungen att bryta mot min övertygelse att äktenskap är av ondo.

Jag vet att begreppet historiskt handlar om så kallade ”brudköp”. Kärlek var det aldrig tal om och det var de äldsta eller mäktigaste i släkten eller familjen som valde ut de unga tu.

Äktenskap av kärlek är en helt ny uppfinning och praktiseras mest i de så kallade I-länderna. Folk blir förälskade och/eller kåta och springer och gifter sig. Det borde vara ett förbud mot äktenskap så länge förälskelsen är akut: Det vanliga är ju att när man tittat sig mätt på månskenet och i stället vadar fram mellan drömprinsens skitiga kalsonger och en hög använda blöjor kommer man på att man nog inte träffat rätt partner. Man blir förälskad på nytt och svävar runt där i det blå tills även denne prinsen visar sig vara mer lik än groda även han. Blir det barn tidigt i de här relationerna blir det alltid tragik när de går sönder. Barn vill ha båda sina föräldrar hemma hos sig även om jag inser att det finns livsnödvändiga skilsmässor.

Dessutom är jag bergfast övertygad om att det enda naturliga för människan är polygami och att bo i mindre grupper. Inte två ensamma människor satta att tillfredställa den andres behov. Man behöver flera nära relationer i livet eftersom man inte är den samma vid 17, 37 eller 60 års ålder. Ingen kan vara allt för någon annan. Ingen kan heller, tror jag, rent sexuellt vara intresserad av bara en enda partner ett helt liv. Äktenskapsivrarna löser ofta detta med otrohet bakom ryggen på sin partner. Inget förhållande håller ifall det byggts på lögner.

Jag har således skilt på de män jag kallat förälskelser, sexpartners och livskamrater. Av de senare får man inte många och att byta bort en livskamrat för en förälskelse är ju rena vanvettet. Varför har jag då befatta mig med fenomenet äktenskap? Ja inte för att jag vill, men för att samhället tvingar mig!

Rolf och jag gifte oss första gången för 45 år sedan då jag fortfarande var tonåring. Vi fick inte hyra bostad ihop och vi fick inget banklån, därför att ogifta par inte godtogs på landsbygden i Södra Norge för 45 år sedan. Dessutom hade barn som fötts utanför äktenskapet det svagare rättsligt i Norge vid denna tid.

Vi förlovade oss först för att se ifall förlovningsringarna skulle räcka, men det gjorde det inte. Jag mins ännu när jag beställde de där ringarna. Det är brukligt med datum och namn sade guldsmeden. ”Om jag blir så senil att jag glömt vem och när kan det kvitta”, sade jag. I ringarna står det: ”Tills döden skiljer oss åt”. På svenska i min, på norska i hans. Jag fick en hundvalp i stället för vigselring som jag ville. Vi lovade att skilja oss så fort det lät sig göras, efter att vi fått de barn vi ville ha. Vi plockade en stor bukett liljekonvaljer i bokskogen minns jag.

Senare i livet mötte jag den man som skulle bli min livskamrat nummer två. Han flyttade in i det kollektiv jag och Rolf startat i mitten på 70-talet. Men av mycket privata och delvis riskabla skäl behövde jag byta identitet eller snarare återta min gamla, äkta, och genom att gifta mig med Roland kunde jag klara upp mina affärer. Sedan har jag levt lyckligt ogift med mina gubbar.

Det var bra att jag aldrig lät dem gravera våra ringar, för dottern som levde i lycklig synd med sin pojkvän i 15 år började föda ett barn om året tre år i rad. Och då upptäckte även de hur mycket mera skyddad man är juridiskt som gift. De gifte sig ute på Arlanda och övertog våra ringar.

Jag gifte mig för exakt 30 år sedan med min andre make Roland. Rolf var vårt bröllopsvittne och jag mins ännu hur Rolf skämtsamt lade handen på Roland axel. ”Är det säkert att jag är av med kärringen nu?” Därefter åkte vi till en då känd bordell i Gamla Stan som drevs av en väninna till mig, och hade bröllopsfest. Varpå vi flyttade ihop alla tre för gott.

Och på onsdag gifter jag om mig med Rolf igen, för att barnen konstant är osams och då Rolf och jag lyckligtvis bara har barn med varandra, kan vi sitta i så kallat ”orubbat bo”. Om vi är gifta. Som det nu är räknas jag inte ens till Rolfs familj. Handikappsanpassningen vägrade låta mig skriva ut ansökningarna åt Rolf som har afasi. Jag var inte släkt med honom. Att vi under 47 år fått tre barn och sju barnbarn ihop räknades inte alls, då vi inte ens var sambos under "äktenskapsliknande förhållande”, som det heter. Det kan man bara vara om man bor men en man. Eller numera: med en person.

Om jag eller Rolf dör kan barnen kräva ut sin arvslott genast. Jag och Roland eller Rolf kanske måste flytta från vårt hem efter 30 år. Huspriserna i Stockholm är fortfarande en stor bubbla av luft. Är Rolf och jag gifta måste barnen vänta tills båda vi är borta, för några så kallade ”särkullsbarn” finns inte. Den av oss som överlever kan då testamentera allt utom laglotten till Roland, så att han också får stanna i sitt hem. Vår sommarstuga har vi redan skrivit över på Roland som, ifall han överlever oss, kan fördela den efter tycke: han har ju inga bröstarvingar. Men varför i helvete ska det vara så svårt för lagen att acceptera att man kan behöva ett ömsesidigt testamente för 3 personer eller flera? Vi har ju bevisligen bott ihop i 30 år!

På onsdag är det Rolands tur att vara bröllopsvittne åt Rolf. Då kan han skoja och säga: ”Sorry. Här har du kärringen tillbaka.” Sedan har vi onekligen en del att fira!! Roffes och mina 45 år jämnt, samtidigt med Rolands och mina 30 år jämt. Det blir 75 år med samma gubbar. Inte tyder detta på att vi polygama är särskilt ombytliga av oss?


Om författaren

Författare:
Sunny Börjesson

Om artikeln

Publicerad: 08 apr 2009 14:58

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: