 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Sandra Lundgren
publicerad 9 feb 2004 kl. 10.42:
Jag ska fan döda dig
"Jag ska fan slå ihjäl dig, kom igen bara, jag ska fan döda dig." Där sitter jag och känner hur spritångorna slår mot min kind varje gång han andas ut sina hot.
Helt vanlig eftermiddag i Stockholms t-bana. Det är trångt på perrongen. Många väntar på blåa linjen. Längs perrongen kommer han, släpigt vinglig. Morrar och muttrar. Påverkad av något och arg på allt och alla. Han går fram till folk, ställer sig tätt inpå, ansikte mot ansikte. Vill provocera.
Går fram till min pojkvän, väser, "Är allt lugnt eller?"
Får ett lugnt, "ja, allt är lugnt", till svar. Inte den reaktion han vill ha så han går vidare. Plötsligt har allt sorl tystnat. Som en skrämd massa hoppas alla att han inte ska komma fram till just dem. Han går fram till en tjej, inte heller här rätt reaktion. Hon blir rädd och backar.
Han går vidare, söker bland oss. Väljer ut en medelålders man, ställer sig nära, hotar och spottar. Här får han äntligen reaktionen han söker, en möjlighet att reagera med aggressivitet. Mannen knuffar bort honom och säger med bestämd röst, "Försvinn härifrån nu!"
Detta blir bränsle för elden.
- Jag ska döda dig din jävel, väser han och sliter tag i mannens jacka. Mannen rycker sig loss och flyttar sig närmare plattformens kant. Precis då dunkar tåget in och stannar vid perrongen. Alla står stilla. Ingen gör något.
Plötsligt blir jag bara så heligt jävla arg. Den medelålders mannen skulle kunna vara min pappa. Om min pappa blev hotad och knuffad skulle jag vilja att någon gjorde någonting. Inte bara stod där som en skock får.
Jag drar tag i min pojkvän och tränger mig in så vi hamnar mellan mannen och den påverkade som hela tiden upprepar att han minsann ska döda honom.
Mannen sätter sig vid fönstret och jag sätter mig bredvid honom. På andra sidan gången bredvid mig sätter sig den påverkade och fortsätter upprepa att han ska döda honom;
- Jag ska fan slå ihjäl dig, kom igen bara, jag ska fan döda dig.
Där sitter jag och känner hur spritångorna slår mot min kind varje gång han andas ut sina hot. Jag bara väntar på att han ska försöka göra verklighet av sina hot. Men jag är inte rädd, bara så jävla arg. Arg för att det skulle kunna vara min egen pappa som satt där med ansiktet vänt mot rutan. Jag vet inte om det gjorde någon skillnad att jag satte mig mellan dem, men jag hoppas att han kände att vi var på hans sida och hade ingripit om något hänt.
Taktiken att vända sig bort och låtsas som det regnar funkar inte längre. Vi måste sluta vara så fega. Nästa gång är det kanske du eller jag som behöver hjälp och människor vänder bort blicken.
|
