 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 7 jul 2008 kl. 22.38:
Jag säjer fel, fel, fel!
Någon måste ju göra det.
Jag snubblade över en påse med rostade vattenmelonskärnor för en tid sedan. Eller ja, snubblade gjorde jag kanske inte, det var F som köpt kärnorna i någon iransk affär på Möllevången i Malmö.
Det spelar ingen roll var dom kom ifrån eller hur mycket eller lite jag snubblade, dom fanns där, mitt framför näsan på mej och jag körde ner handen i påsen och tog mej en näve och det var inte alls dumt. Och jag som inte ens visste att man rostade melonkärnor.
Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta något mycket viktigare, men nu har jag glömt vad det var.
Posten kom precis. Den är sen idag, men det brukar den vara på måndagar. I snart två år har jag tänkt att jag skulle sätta upp en lapp på dörren. ”Reklam undanbedes” eller något liknande. Vissa saker blir jag aldrig färdig till. Det är som om det faller ur ramen, som om jag har viktigare saker att göra utan att exakt veta vad för viktigheter det gäller.
Idag kom det brev från diverse myndigheter och banker. Det gör det alltid och nästan alltid är det värdelös information, slöseri med papper och porto. Men vi lever nu en gång för alla i ett byråkratiskt kontrollbehovssamhälle och folk måste ju ha något att syssla med och då anställer man en och annan vars arbetsuppgift blir att skicka iväg meningslös information till oss därute i verkligheten.
Och i dessa dagar när nolltolerans är ett begrepp inom snart nog alla områden i samhället och alla ska ut i fyrtio timmars arbete (bortsett från dom som är så sjuka att dom förväntas dö inom närmaste månaderna) får man kanske köpa tesen att det är bättre att ha ett meningslöst jobb än inget alls.
Men vad var det nu för viktigt jag skulle berätta? Jag kommer inte på det. Världen rasar och väsnas runt omkring mej och jag kan inte göra mycket åt det. Det är ett evigt ställningskrig mellan religioner, politiska partier, kön, stat och kapital, en maktkamp på liv och död därute. Ingen vill veta av någon annan längre, det enda vi verkar vilja är att ha rätt. Sanningen är benhård och alla vet hur den ser ut och ändå är den ena sanningen olik den andra, beroende på vem man snackar med. Alla har patent på sanningen. Därför har jag bestämt mej för att hädanefter ha fel i allt jag säjer och gör. Någon måste väl ha fel också. Jag behöver kanske inte ha fel hela tiden, men största delen av tiden tänker jag ha mer eller mindre fel. Jag betraktar det som ett privilegium att ha fel. Jag är till och med stolt över det.
Igår stekte jag två kotletter och lite färsksvamp, la upp bladspenat, körsbärstomater och gurkstänger på en tallrik och hällde Cacadu Ridgde i glaset. Rödvinet rann ut i blodet som en violinkonsert. Jag lyssnade på en gammal raspig vinylplatta, Rod Stewart för övrigt, och skrev ett par sidor på en roman.
För en vecka sen, kanske två (jag har ingen almanacka), käkade jag på den italienska restaurangen La Trattoria vid Drottningtorget. Det blev al forno (med härligt knaprig bacon på toppen) och en karaff av husets röda. Jag satt där och antecknade något och kopplade av. Då ringde en gammal skolkamrat på mobiltelefonen och berättade att han gått på samma universitet som Carl-Michael Bellman, Karin Boye, Hjalmar Branting, Pär Lagerkvist, Alva Myrdal, Dag Hammarskjöld och Tage Danielsson! Dom var förstås döda när han flyttade in i studentskrubben i Uppsala, men Tage hade i varje fall fått en pub uppkallad efter sej. Skolkamraten hade gått dit ett par gånger och druckit sej full, inbjuden av någon kärlekskrank tjej från Östgöta nation. Men det var ju länge sedan, sa han. Om man inte räknar tiden på afrikanskt vis, sa jag. Då blev han plötsligt ordkarg, sen la vi på och jag kunde återgå till maten och lugnet.
Jag är nästan säker på att jag hade något viktigt på tungan. Vad kan det ha varit? Jag har en fickbandspelare på kontoret, men glömmer att använda den. Det var kanske inte så viktigt ändå och var det viktigt så kommer jag väl på det och då kan jag berätta det en annan gång. Men innan jag glömmer det vill jag tipsa om en underbar barnbok. Den heter ”Lennarts listor” och är skriven av Barbara Bottner och Gerald Kruglik med illustrationer av Olof Landström.
|
