En av de första dagarna på mitt nya jobb (tycker jag känner igen dom där orden) hör jag hur alla pratar om en man som tydligen heter Paul Potts, han har gjort något fantastiskt, det har jag förstått, men vad? Alla pratar om honom och om hur fantastisk han är. Känslan av att jag borde veta vad de pratar om hindrar mig att fråga, men jag uppfattar att han finns på www.youtube.com så jag skriver upp på en lapp vad han heter och väntar tills jag kommer hem.
Halv två på natten när jag kommer hem sätter jag mig lite halvtrött vid datorn, med en avtagande känsla av nyfikenhet, men dock tillräckligt stark för att leta upp det jag vill veta, hamnar jag till slut på något som heter "Britain's got talent Paul singing Nessum dorma". Innan jag lyssnar på vad han gör kollar jag upp lite bakgrundsinfo. Det rör sig tydligen om en kille i 35 års åldern, lite halvtjock, lite mesigt utseende, men samtidigt ett ansikte som säger "gör mig inte illa". Man tycker helt enkelt synd om honom. Under sin uppväxt har han mobbats av skolans busar, vid dessa tillfällen som ofta förekommer drar han sig undan och gör det som får honom att må bäst, han sjunger. Jag är väl inte riktigt som andra, säger han i en intervju, ungefär som om det var en anledning för busarna att ge sig på honom. Han jobbar med försäljning av mobiltelefoner och säger själv att han aldrig haft något vidare självförtroende, men samtidigt, när domarna frågar vad han ska visa fram för talang, i denna talangtävling där vinnaren förrutom lite över en miljon, får uppträda inför drottningen, så svarar han med ett lugn som är avundsvärt, ett lugn som säger att han i alla fall själv tycker att det är just här han ska vara, just nu. Han svarar "Jag tänkte jag skulle sjunga opera". Den ene manlige domaren tittar på den andre och har ett ansiktsuttryck som säger "tydligen ska vi genomlida allt idag" den andre manlige domaren säger lite halvtrött "Varsågod, du kan börja". Man ser på den enda kvinnliga domaren att hon närmast vill stoppa tiden, springa ner och ta med sig den stackarn som inte vet vad han gett sig in på och bara försvinna, men detta är TV, detta är direktsändning och detta är verkligheten där inte folk offrar sitt jobb för någon annan.
Plötsligt hörs en röst som får håren att resa sig på mina armar, denna halvklumpiga figur utstöter en sång som närmast måste likna vad som beskrivs i Törnfåglarna, beskrivningen av en fågelart som växer sig stark för att endast utföra en sak, att spetsa sig på ett törn och samtidigt sjunga det vackraste av fågelsånger, en dödskamp i toner som prisar livet. Men denna man han sjunger inte i dödskamp, han sjunger för livet, de manliga domarna sitter paralyserade och den kvinnlige domaren får ett ansiktsuttryck som självaste Leonardo Da Vinci hade varit stolt över att fånga på ett porträtt, för första gången i mitt liv ser jag en kvinna eggas till bristningsgränsen och tårfyllda ögon av skönheten i en röst. Själv rörs jag till tårar när jag närmast ser denna man som en riddare för de utsatta, som sjunger med en kraft stark tillräckligt för att tala om för hela världen att "vi kan också, vi som är lite annorlunda"
Publiken står upp och applåderar, skriker och tåras. Domarna är chockade och ger honom högsta tänkbara beröm och säger samtidigt "detta hade vi inte väntat oss" Paul Potts blir glad att han går vidare i tävlingen som han också vinner.
Jag sitter kvar med en overklig Walt Disney känsla av overklig rättvisa, har detta verkligen hänt? Jag kan bara säga en sak till Paul Potts, Tack för att du är lite annorlunda.
Angus Liddell, 44 årig gift tvåbarnsfar med mycket livserfarenhet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
